Sthlm vs Skåne, sextimmars löptävling på löband

 Jag klarade mig från att dö av tristess under sextimmars löpningen på löpband. Tack vare härliga peppande lagkamrater. Vi var 12 tävlande och två reserver som på den grymma Actic anläggningen i Kista, (var nog det fräschaste gym jag besökt), tävlade mot ett lag i Skåne. Vi sprang samtidigt på löpbanden och kunde se varandra på en stor bildskärm. Peppande musik flödade och glada tillrop hördes. Emellanåt var det en sammanbiten stämning när alla var lite trötta men då såg alltid någon till att peppa lite.

Joakim, platschef på Actic Kista och arrangör drog reglerna innan tävlingen startade.

 Jag gick ut lite för hårt och klarade inte att hålla samma tempo rakt igenom utan fick sänka tempot efter två timmar. Varje halvtimma lästes det av hur långt vi kommit och det slogs ihop och vi fick reda på ställningen. Varje timme nollställde vi banden och rapporterade distansen, då kunde vi byta band med varandra om vi ville.

Skåne tog ledningen men vi blev inte allt för skärrade. Vi kom ganska snabbt i fatt. Men det var jämnt hela vägen och det var först under sista timman som det började kännas att vi skulle vinna.
Den jobbigaste timman var timme fyra, då hade jag emellanåt mörka tankar, men det avhjälptes genom att försöka peppa mina lagkamrater. Sista timman gick fort och jag var glad och lättad när vi nått i "mål".

Ett rejält löpbandrekord för mig, tror att jag som längst sprungit drygt en timme på löpband innan. Jag kom 53,28 km. Kommer jag att göra om det? Inte som det kändes direkt efter igår men antagligen så står jag där nästa år igen...

De sex timmarna är snart över. Joakim ser pigg och glad ut medans jag ser sliten ut, jag ökade farten sista halvtimmen
Även Desiree och Magnus ser pigga ut.

Jag spanar på motståndarna på bildskärmen.

 

Trötta och galda vinnare.

Stort tack till mina lagkamrater, personal på Actic som servade oss med vatten m.m och speciellt till Joakim som hade arrangerat tillställningen.
Ett tack till Mikael Forström och Desiree som tagit korten.

Samtidigt som vi hade sprungit så pågick det sextimmars spinning. Julgranen och tomtenissan deltog.

Simlyx

Idag har det blivit både morgon sim och kvälls sim. Jag bor på ett vandrarhem som drivs av Medley och det ingår gym och bad. Lyx att bo 50m från simhallen. Delar lägenhet med min klasskompis Niklas trevligt med sällskap på kvällar och morgnarna.

Imorse hade jag bassängen nästan för mig själv. Härlig start på dagen. 

Passet ikväll var tungt och jag blev lätt illamående.

Men 3800 m simmade i dag.

Prov

Jag studerar ju till certifierad massageterapeut och Personlig tränare b.la och idag gjorde vi certifierings provet för massage delen. Det var lite klurigt men jag borde bli godkänd. Vi hade även praktiskt prov i att lära ut stretchar och göra terapeut stretchar. Jag fick naturligtvis de muskler jag hoppades slippa: rotatorkuffen. Men det gick bra och jag blev godkänd, så skönt! Tack vänner och bekanta som jag fått öva på.

Jag och min klasskamrat N hann med en skön jogg på 9km i Rydskogen mellan proven. Bra sätt att använda håltimmar på.
Imorgon är en ny spännande dag då PT delen av utbildningen fortsätter.

Ottomania goes maniac!

Ibland får jag en knäpp och anmäler mig till utmaningar utan att tänka till ordentligt. Så gick det till imorse då jag såg en efterlysning på FB efter en löpare till ett lag på 12st som tillsammans ska springa sex timmar på löpband på Actic Kista mot ett annat lag i Skåne. De sökte en tjej som antingen var snabb eller en jävel på att prata och peppa och jag kände att jag kvalade in på den andra kriterien. Jag anmälde snabbt mitt intresse och trodde att de inte skulle nappa men inom en halv timme var jag med i laget!!!

 Detta blir nog mentalt min största utmaning hittills då jag snabbt blir uttråkad på löpband, men taktiken är att peppa andra hela tiden och glömma bort att jag springer. Helst ska jag också springa minst fem mil på sex timmar..



 

 

Idag kände jag mig piggare och snörde på mig mina älskade slitna X-talon och sprang till skogs. Jag bjöds på vackert väder, utmanande backar, bitvis svår terräng. Två möten med rådjur, det första mötet var med en flock på fyra nyfikna rådjur som stod och studerade mig. Det blev 13 km och en hel hoper höjdmeter.

Söderbysjön

Bilder från bron vid Söderbysjön

Jag stannade och pratade med rådjuren men de stirrade på mig och undrade vad jag var för en konstig prick.

 

Små krasslig.

Igår var det en planerad vilodag och idag en ofrivillig. Både jag och J kände oss små krassliga. Dagen startade ändå med en mysig frukost framför vinterstudion ätandes delikata bananpannkakor och gott kaffe därtill. Sämre kan man ha det.

Frampå dagen tog vi en promenad till Söderbysjön där en tunn hinna med is bildats. Sen fortsatte vi mot Hellas och gick ut på bryggan vid Källtorpssjön, oj vad jag längtar tills det blir sommar igen.

Bra tränings vecka

Har  en plugga hemma vecka och har fått till riktigt bra med träning!

Hittills  fyra sim och löppass och två styrkepass. 

 Särskilt kul är det att simningen fungerar igen. Igår sprang jag till och från badet, simmade och körde styrka efter det. Sen var jag trött...

 Vännen T och jag var på swimrun kväll i torsdag, dessa paddlar inhandlades då. I onsdag simmade jag och T så då premiär simmade jag med dom. Så kul.

 Kvällslöpning till Sjöstaden för intervaller och styrka med Ica running club.

 I måndag blev det sim och stakmaskinen.

 Lite plugg har det också blivit.

Nyinhandlat linne.

Ica runningclub Sjöstaden

Dags för att prova något nytt. Var med på Ica Sjöstaden runningclub som har gratis träningar för sina kunder. Riktigt hedervärt initiativ.  Dagens pass var lite fart träning, löpskolning och tröskelintervaller. Slet inte livet ur mig då jag vill vara pigg på lördag. Skönt med en liten mindre grupp och Linda Forsström ledde träningen bra.

Detta blev dagens andra pass då jag transportjoggade till Sickla. Fick ihop fina 17 km idag.

Foto: Linda Forsström

  

Länge sen jag skrev men studerandet tar tid och tiden som blir över går till träning.  Utbildningen är så rätt men också ganska krävande, i vilket fall just nu då alla muskler och skelettdelar ska bankas in i huvudet. Men det ska väl gå hoppas jag. Jag har fått tag på en toppen praktikplats till nästa termin, jag ska massera SK Neptuns elitsimmare i sex veckor. Längtar tills dess, jag kommer att lära mig massor.

Den här veckan har jag haft hemma pluggvecka och jag har då hunnit med pannlampelöpning med fina vänner vid reflexrundan bredvid Hammarbybacken.  Så kul.

 I helgen körde vi backträning i Hammarbybacken,  så här glad blir man då :-).

 Jag har också fått till två simpass och har då tränat på att voltvända.

 På lördag är det dags för Hammarby alpin marathon men innan dess lite intervaller imorgon och en MASSA plugg.

Sälen

Cyklade med min MTB idag.  Många höjdmeter betade jag av, närmare bestämt 491m på 22,78 km. Fort gick det inte. Det var sankt, lite lerigt och stenigt och till det en jobbig motvind.
Dimman låg tät och det gällde att ha koll på ledmarkeringarna.

Helt slut i benen nu. Gårdagens styrka och dagens cykeltur känns fint i låren.

Imorgon åker vi hem igen :-( och på måndag bär det av till Linköping och skolan igen. Dags för första provet.

Black River Run 50 miles

Äntligen så var det dags att få springa lite längre, vad är en mara mot en ultra? Vi anmälde oss i våras till BRR i Västerås och nu var det dags att få umgås med sina löpardojjor och sig själv i många timmar. Det fanns lite olika distanser att välja på, den längsta var 100 miles, 160km. Vi valde dock 50 miles. Min dröm om att springa 100 miles får nog vänta tills jag tar en paus från Ironman deltagandet. Svårt att hinna träna för båda.

Vi hade bokat hotell inne i centrala Västerås där även vår kompis Daniel skulle bo. Vi anlände på fredag kvällen mycket senare än förväntat då det var bilkö efter Enköping pga en bilolycka. Så det blev en snabb middag med trevligt sällskap av Daniel innan det var dags att krypa ned i hotellsängen för att tanka lite sömn.

Efter att vi ätit en rejäl frukost, härligt med hotellfrukostar, så åkte vi mot tävlingsområdet. Nu började det pirra i magen lite. Kul att träffa löpar bekantskaper som jag senast träffade på TEC. Det är en härlig vänlig och glad stämning på dessa ultralopp. Vi hämtade våra nummerlappar och fixade iordning dom. Sen ställde vi iordning våra respektive påsar där vi förvarade extra kläder, pannlampa och proviant.

Klockan 10:00 gick startskottet, Daniel for iväg i bra fart medans Jerry och jag tog det lugnare. Vi sprang i en liten grupp ledd av ultraveteranerna Carina och Jan-Erik. De skulle springa 100 miles!
Det var en trevlig bansträckning, det var fem varv som skulle springas varje varv var 16km långt.
De första kilometrarna gick mestadels i skogen med ganska så teknisk terräng. Det var så härligt att springa där, fick skutt i benen. Sen var det lite grusvägar, en mysig stig/promenadväg längs Svartån och sen en lite tråkigare bit på asfalt för att sen springa på mysiga promenadvägar längs Svartån in mot stan, de sista två kilometrarna var rejält kuperade. Planen var, i varje fall min, att gå i alla uppförsbackar och när jag var trött så var det riktigt skönt när detta parti kom och man fick gå :-).

Första varvet gick bra och vi kom pigga in mot varvningen, där passade vi på att förse oss från proviantbordet som arrangören hade riggat upp med chips, godis, kakor, saltgurka, ostsmörgåsar m.m

När vi sen sprang vidare så sa Jerry att han ville springa lite fortare så vi sa hejdå, jag hade ju fått njuta av hans sällskap ett varv, inte så ofta vi springer en tävling ihop. Jag tuffade på i mitt lugna tempo. Efter ett tag när banan tar till höger in i skogen ser jag en grupp löpare på fyra till fem personer som har sprungit för långt. Jag ropar på dom att dom springer fel, de vände tacksamma om. ( Och jag plockade några placeringar där). Jag undrade om Jerry också hade sprungit fel och att han inte hörde mig. Misstanken blev starkare när jag kom ut ur skogen där det var god sikt och där borde jag ha skymtat Jerry men det gjorde jag inte. Tyvärr var det inget jag kunde göra åt utan jag joggade vidare. Blev ifatt sprungen av en trevlig kille som jag sen sprang med några kilometer och då gick det undan. Lätt att hänga på någon annans tempo när man pratar och har trevligt. Efter första drickakontrollen släppte jag honom och försökte sänka farten då jag trodde att jag få sota för det senare. Men det var svårt och sprang fortfarande för fort någon kilometer till. Efter ett tag kollade jag bakåt för sikten var god, det var öppna fält, där såg jag Jerry springa med Carina och Jan-Erik. Bra att han var på banan igen.

Vid varvningen försåg jag mig med lite chips och godis, killen som stod där fyllde min vattenflaska och sa åt mig att dricka lite mera då han tyckte att jag druckit alldeles för lite. Skönt att någon har koll på en.

Fortfarande pigg påbörjade jag tredje varvet och nu var det ju snart bara hälften av sträckan kvar. Njöt av den fina skogen och fick sällskap av en kille som också hade kört två Ironman tävlingar, kul att byta erfarenheter. Plötsligt så hörde jag ett glatt hej bakom mig det var Jerry som hade ökat farten och var nu ifatt och förbi mig. Skönt att hans felspringning inte hade gjort honom nedslagen.
Tredje varvet gick också bra, fick sällskap lite till och från av trevliga löpare. Sprang också mycket själv, det var en skön mix.

Vid nästa varvning åt jag ostsmörgåsar som smakade himelskt efter allt sött jag petat i mig.

En bit in på fjärde och näst sista varvet började jag känna av vänster knä, särskilt i skogen kändes knät lite instabilt. Men det var bara att bita ihop och springa vidare. Nu var det ju "bara" tre mil kvar
 :-). Efter halva varvet kommer jag ikapp en kille som ser helt slut ut. Vi springer ihop en lite bit men efter ett tag måste han sakta ned.

Nu kommer jag in till varvningsområdet för sista gången, nu var jag hungrig och jag proppade i mig ostsmörgåsar. Plockade med mig pannlampan då det skulle hinna bli mörkt innan jag gick i mål.
Sprang vidare med en ostsmörgås i handen. Knät protesterade men var hanterbart. I skogen så kommer killen jag träffade innan som var så trött i kapp mig, nu med nya krafter. Det var tur för mig som nu hade en liten svacka. Behövde sällskap ett tag. Vi sprang nog 11 km ihop, han var tröttare än vad jag var och jag peppade honom så gott jag kunde. Att peppa någon brukar ge mig ny energi och så var fallet även nu. Benet gjorde ont och allra mest ont i nedförsbackar.
När vi kom till den tråkiga asfaltsbiten ökade jag farten, killen hade svårt att hänga på, jag ville få den trista delen avklarad. Vi sa hejdå till varandra efter ett tag och jag pinnade på vidare medans han valde att gå en bit. Det började nu att skymma och när jag hade sprang längs ån och var på väg att börja tilltala en livboj insåg jag att det var dags att sätta på pannlampan :-).
Tre kilometer före mål springer jag förbi två killar som går, "du ser pigg ut" sa de "nä jag har bara hemlängtan" sa jag. Insåg dessutom att jag hade en bra tid på gång. Skulle inte ta mig runt på 10 timmar men kanske kanske jag kunde ta mig i mål på 10:15. Så de sista två kilometrarn, sprang jag delar av backarna, och öste på nedför så gott jag kunde med mitt onda knä. Spurtade sen i full fart, jag i ultrafart :-) mot målet och kommer i mål på tiden 10:14. Slog min tid i TEC med en timme och fjorton minuter.

I mål mötte mig två glada killar: Jerry och Daniel båda mycket nöjda med sina lopp. Jerry sprang på fina 9:10 med väldigt få långpass i benen, imponernade. Daniel sprang raketfort och kom på en imponerande sjätte plats.

Detta blev en lång racerapport men så var loppet långt också.

Nöjda och glada satt vi vid en öppen eld vid sidan av banan och åt grillad korv som arrangören bjöd på. Mysfaktorn var hög.

En härlig helg i Västerås helt enkelt. Hade inte orkat springa 100 miles men någon gång så...

Rudan night trail

Vilo vecka innan Black river run 50 miles då passar det bra att vara funktionär på en löpartävling.
Jag och Jerry åkte ut till Rudan i Haninge där vår klubb IKJ Haninge skulle arrangera vår egen löptävling Rudan night trail. Löpning med pannlampa längs en 6km lång reflexbana i skogen. Terräng med tuff kupering. Vi skulle vara funktionärer. Det hade blivit en del återbud så plötsligt stod jag där med nummerlapp på bröstet, lånad sportbh, sprillans nya skor på fötterna. Fick låna en värsting pannlampa av ett lampföretag, Mila, som var där och gjorde reklam. Jag var lite orolig att jag skulle sabba helgens ultra, tänk om jag skulle kliva snett. Lovade mig själv att ta det lugnt. Vi var ganska få damer ca 20.
  


När startskottet gick av sprang en grupp i väg fort och jag tuffade på i mitt tempo vilket visade sig vara ett bra tempo för jag hamnade emellan den snabba klungan och de som sprang långsammare. Kände mig lätt i kroppen och jag njöt av tystnaden och mörkret i skogen. Skuttade fram. Pannlampan var grym. Men vad hjälper det när jag tar in på fel reflexbana efter ett tag. Sabbade allt där. Plötsligt fanns det inga reflexer och jag sprang fram och tillbaks och förstod ingenting. Arg som ett bi beslöt jag mig för att jag lika gärna kunde bryta tävlingen. Så jag började jogga tillbaka mot starten. Jag som låg så bra till... Men plötsligt tittar jag till höger och där lyser skogen av reflexer i min starka pannlampas sken. Tar in på stigen och funderar om jag nu genar eller om jag kom in rätt. Efter ett tag dyker 2km skylten upp och jag inser att jag är rätt. Nu vaknar tävlingsinstinkten i mig (den lilla jag har), herregud ska jag hamna sist, jag som låg så bra till? Nä nu ska här springas, jaga, jaga och det gick efter ca 4km ser jag en löpare som står i skogen och letar reflexer. Hon blev glad när jag kom med min starka lampa och lös upp skogen. Skuttade förbi henne och fortsatte i full fart, jaga, jaga. Kommer ifatt ytterligare en löpare. När jag har ca 500 meter kvar ser jag ett ljus framför mig, ännu en löpare, henne ska jag ifatt. Jag lyckas med det och springer på för full fart. Innan man kommer till upploppet springer man nedför en brant grusbacke, ser en löpare som har sprungit ned. Nu himlars ska det springas vill plocka en placering till, hade helt glömt mitt löfte till mig själv om att ta det lugnt. Springer på så fort jag vågar nedför backen, lite orolig att jag ska trilla. Kommer närmare och närmare löparen framför mig. Vi är nu på upploppet, som är på en gräsmatta. Jag tar i allt jag har men tyvärr avslöjar pannlampans sken mig, löparen ökar farten och hon kommer i mål före mig med någon meters marginal. Välkomnas i mål av bästa speakerns Olles glada röst, och klubbkompisar som delade ut medaljer.

 Ilskan är nästan, men bara nästan borta. Undrar vilken tid jag hade haft om jag sprungit rätt. Det svaret kommer jag inte få, hade ju en härlig kväll i skogen och jag kom ju inte sist. Det är ju inte så illa det heller.Sen kan ju inte banläggarna rå för att en virrpanna med noll orienteringssinne är utsläppt i skogen.. Tack för en kul och härlig kväll i Rudan skogen.

Känna sig som proffs!

Igår var jag farthållare på Stockholm halvmarathon. Premiär för mig som farthållare.

En rolig grej hände när jag skulle anmäla mig till ansvarige för farthållarna i tältet där vi skulle hålla till. När jag kommer fram till henne står jag tyst och väntar på att hon ska bli klar med det hon höll på med. Hon lyfter blicken och kollar på mig och säger: "proffsens tält är där" och pekar åt ett tält åt höger, jag ser då troligtvis lite förvirrad ut för hon säger nu: " the pros tent are there"! Då säger jag "men jag är farthållare i den LÅNGSAMMASTE gruppen". Så kul. Fick i varje fall känna mig som proffs en kort stund. Inte illa att som 45-åring få höra att man ser ut som ett proffs, hon måste haft dålig syn :-).

Hur gick farthållandet då? Jo bra, fast jag och min kollega sprang alldeles för fort de första 5km då jag fick för mig att vi genast måste plocka in minutrarna vi tappade i starten och sen i trängseln den första kilometern. Som tur var verkade löparna inte allt för sura på oss. Vi förklarade varför och då förstod dom. Men sen efter Tanto så insåg vi att vi var tvugna att sakta ned och det gjorde vi tydligen alldeles för bra för uppe vid Slussen så såg vi att vi låg en minut efter tidsschemat. Så vi fick springa på lite den sista kilometern. Men slutresultatet blev bra:

 

 

I helgen har jag även försökt att snygga till i vårt extra rum där vi har förvarat våra cyklar. Så nu har jag fått plats med min massagebänk och det blir en hel del masserande i veckan. Ska bli jätte kul.

 

 





Snörvel och host.

Ekar tyst här. Jag har åkt på en rejäl förkylning, det är bara att vänta ut den. Tur att nästa lopp först är i mitten av september.
 Imorgon åker jag och min ena dotter till London. Med följer löparskorna.

Långpass med bad.

När jag kom hem från jobbet vid 13:30 tiden ville jag helst dricka kaffe och äta en bulle. Men sa åt mig på skarpen att byta om till löparkläderna. Vet ju hur kul det är när jag väl har tagit mig ut.
Hade helst simmat i Källtorpssjön men jag ska ju inte simma nu. Hoppas hoppas att jag hinner simma några gånger till när axeln är bra innan det blir för kallt i vattnet.

Började rundan med att springa en vända på vårt gärde i mina Merrell barfota skor. Jag köpte dom i höstas men har mest använt dom på jobbet. Fötterna måste vänja sig långsamt vid dom och det är lite problematiskt. Sprang 1,5 km i dom och det är tungt man får inget gratis i dom. Hem sen och bytte skor till mina Kinavara och de kändes plötsligt som platåskor. Det är verkligen lättare att springa i vanliga löparskor, det känns som om man får en knuff framåt i dom så att säga. Men tror att det är nyttigt att springa kortare rundor i barfotaskorna.

Gav mig sen iväg på en få ser vart jag hamnar runda. Sprang iväg mot Hammarbyhöjden på mycket trötta ben, det var tredje dagen i rad jag sprang. Beslöt mig för att det fick bli en ultraträning, inbillar mig att det är bra och nyttigt att öva på att springa med trötta ben inför ultralopp. Black River Run 50 miles närmar sig och det är där mitt träningsfokus ska ligga nu. Det som är bra med ultraträning är att jag har bestämt mig för att jag då får gå i uppförsbackarna.

Sprang via Hammarbybacken ned till Hammarby Sjöstads kajer, vidare till Årstaviken där det fanns många sköna uppförsbackar att gå i. Funderade på att vända hemåt när jag kom till Liljeholmen men fortsatte mot sjön Trekanten som jag sprang ett varv runt.
Hade med mig handflaskan som jag fått av min vän Daniel, i facket på flaskan låg en bar som jag åt lite utav innan jag började springa tillbaka igen. Längtade tillbaks till Årstaviken igen där det väntade lite gång i uppförsbackarna...
När jag kom tillbaks till Sjöstaden så var jag badsugen. Sprang till en brygga vid Sickla sjö och tog av mig tröja och skor innan jag kastade ( okej då, gick försiktigt i via badstege) mig i vattnet. Det var ljuvligt. Så vackert och så skönt, 22 grader varmt. Åh vad jag vill att sommaren ska fortsätta ett par månader till...
Blev nästan lite religiös på kuppen. Så simsugen men simmade endast 100 m bröstsim bara för att.

Imorgon blir det eventuellt en välbehövlig vilodag om jag inte följer med Jerry och kör lite intervaller på förmiddagen innan jag börjar jobba. Eller så kan man ju alltid besöka Eriksdalsbadets ny utrustade gym....

Barnmys och träning.

 

Idag hade jag inget jobb så då passade det bra att kombinera motion med att umgås med döttrar. Så trevligt sätt att umgås på. Spännande det här med att ha vuxna barn. Jag började med att jogga iväg till SÖS där yngsta dottern skulle på kontroll med sin diabetes. Kändes så där att hälsa på läkaren alldeles svettig, men han verkade inte ta illa upp. Efter läkarbesöket så promenerade dotter H och jag till Skanstull där vi mötte upp äldsta dottern, O. Tillsammans sprang vi sen mot Tanto, Hannah sprang ett tag sen gick hon och O och jag fortsatte att springa. Vi vände i Tanto och sprang tillbaks mot Eriksdalsbadet. Trevlig pratrunda. Sen tränade vi på utegymmet. Körde lite olika övningar. Båda döttrarna var grymma på nedanstående övning, så jag ville ju inte vara sämre:

 



 Jag har provat den tidigare men brukar tappa taget ganska omgående, tror det beror mer på rädsla för att göra illa mig än svaghet. Efter tre försök nådde jag nästan hela vägen. Det var inte särskilt graciöst men jag klarade det.

Sen körde jag lite jämfota hopp upp på en stubbe. Dotter H har fotograferat. Magen fick sig en omgång, liksom rygg, och armar.

Efter gymmandet promenerade vi till Hornstull och köpte lunch. Vi åt den sen på en bänk i Tanto. Efter det promenad tillbaks till Eriksdalsbadet där vi sa hejdå och jag joggade hem med en mage som var fylld med en god wrap. Skumpeliskump.

Snabb dusch hemma sen cyklade jag till Farsta för ett besök hos en kiropraktor. Nu ska jag få ordning på min krånglande axel. Tydligen ligger problemet i hals/nackmusklerna. Det blev lite knak och brak. Mitt bäcken var som vanligt lite snett så det vred hon också till. Nytt besök på måndag och beordrad att inte simma på ett litet tag....

Nu har jag lyxproblem, slutar 13:00 imorgon. Cykla på Ekerö eller springa det är den stora frågan.

Skogs och backmys.

Idag var det åter dags för lite jobb, så bra att få jobba lite det gillar plånboken. Började inte förrän kl 15:00 så då hade jag massa tid för mys i skogen och även tid till en långfrukost. Snörde på mig mina Inov X-talon. Glömde skriva detta i racerapporten från Ångaloppet: Sofie som jag körde Ångaloppet med hade kommit på en toppen idè som vi provade på loppet. X-talons snören går ofta upp trots dubbelknut. Nu tog vi såna där klämmor som man har på b.la brödpåsar, tunn ståltråd med plast på, och snodde runt dubbelknuten. Helt perfekt, knutarna satt perfekt hela loppet, trots vatten, snår, grenar och lera.

 

Började med att springa min vanliga runda i skogen. Plötsligt rasslade det till bland träden och ett  sött rådjur med små horn kom ut och tittade på mig innan den gick vidare. 

 

Om man tittar riktigt, riktigt noga till höger lite upp på bilden så kan något brunt skönjas-rådjuret som blev blyg när kameran kom fram.

 

Det var som vanligt väldigt fint i skogen och jag njöt i fulla drag, brydde mig inte om farten utan tuffade bara på.

                                       

Fina Söderbysjön. Inte första bilden från den här utsiktspunkten men det får ni tåla.

 Det blev en timmes mestadels skogslöpning, några sträckor med motionsspår för att ta mig till Hammarbybacken. Körde fyra vändor uppför backen under liften, gick uppför och sprang ner längs grusvägen vid sidan av backen. Riktigt bra träning. 535 höjdmeter avverkade.
Min plan i höst är att besöka Hammarbybacken en gång i veckan, skogen en gång, ett intervallpass och ett långpass i veckan.

                          Glad höjdmeter jägare.

Hemma igen åt jag lunch, duschade och satte mig på Scotten och cyklade till jobbet. Kom dit och kände mig lite matt, blev lite mastigt med cykling efter backpasset.
Imorgon är en ny spännande dag och jag misstänker att lite löpning väntar om jag inte har blivit förkyld känns som om det är en förkylning som ligger och lurar.

Cykling på Ekerö

Första cykelturen på Ekerö i år. Jag skulle jobba i Ålsten nära Alvik och slutade redan 14:00 så det passade bra med en cykeltur ut mot Ekerö. Tog Scotten då Skywalker fortfarande är nedpackad och sen vill jag inte ha honom parkerad utanför jobbet även om det är väldigt säkert där. Tror Scott uppskattar lite egentid med mig. Cyklade via FRA rundan ut mot Ekerö i en hemsk motvind. Sen fick jag medvind ett tag och en hel del sidovind. Jag cyklade ut mot Svartsjöanstalten och vände där. På vägen hem blev det riktigt tufft. När jag stannade på Färentuna bron för att ta kort fick jag haka fast cykelstyret mellan räcket för annars blåste Scott omkull. Men när jag nådde Ekerövägen fick jag någon form av medvind. FRA rundan fick sig ett besök på vägen tillbaka också. Efter Brommaplan sjönk farten då det var väldans mycket cyklister ute. Det är verkligen en motionsbom nu, löpare och cyklister överallt.

 

Kom hem vrålhungrig och glömde helt bort att jag hade tänkt ta ett LITET brickpass med mina barfotaskor.

Ångaloppet.

 

I fredags  blev det bestämt att jag skulle hoppa in som ersättare i Ångaloppet. Jag skulle tävla med Sofie vars man och lagpartner Fredrik var skadad. Lite risky kanske så här en vecka efter Ironman tävlingen. Men jag känner mig pigg och skadefri. Sofie har haft problem med sin höft vilket inte märktes i terrängen där hon lätt och smidigt flög fram. Jag jobbade på för att hinna med och fick emellanåt ropa vänta på mig :-). Simningen blev tuff för mig då jag inte hade någon dolme. Det var första gången jag simmade utan våtdräkt med skor. Benen sjönk och armarna fick jobba hårt. Som tur var så var det korta simningar. Den första och längsta var 250m den andra 230m de övriga var korta. Vissa så korta som 20-50m. Det var 23 simsträckor i varmt vatten. Hala klippor och ibland var det så brant att man fick dra sig upp med rep.

 

Vi startade absolut sist vilket var dumt då det blev till att gå där vi hade velat springa. Men bara att gilla läget. Tävlingen började med sju kilometer löpning. Det var så härligt att springa i skogen. Trots att simningen gick långsam för mig så simmade vi om lag, för att inte tala om löpningen där vi plockade en efter en. Häftig känsla, tillslut var det bara herrlag och något mixlag framför oss.

 

500m före mål så dyker det upp två tjejer framför oss jag säger: oj vad jobbigt då måste vi ju förbi dom. Sofie peppade och inför de sista 200m passerade vi dom och de svarade inte på utmaningen utan vi kunde ostört springa in i mål, förvånade över att vi hade varit i gång i 3.30 tim. Vart hade tiden tagit vägen, tiden går fort när man har kul. Vackra skärgårdsomgivningar, försökte se mig omkring när det gick, man fick se upp så att man inte snubblade på någon rot eller sten.

 

Vi slutade på plats 20 av 46 lag. Stolta som tuppar var vi. Nu ska jag nog vila lite.....

 



Det var 20km löpning ungefär och två kilometer simning. 708 höjdmeter betade vi av.

Hoppsan!

Plötsligt så var jag anmäld till Ångaloppet. Har tyckt att det låg för nära förra helgens Ironman men då jag känner mig hyfsad återhämtad och skadefri och min kompis make/lagkamrat var skadad så blir det så ändå att jag är med. Ska bli så himla kul men lite neröst.
Väskan är packad och nu är det en god natts sömn som stundar hoppas jag. Förra natten var värdelös. Kunde inte somna förrän 02:00 och sov sen ryckigt, måste vara den berömda jetlaggen.

Idag har jag jobbat, skönt jobb vid Stora Sköndals handikappbad. Inte alls synd om mig inte :-).

Ironman Boulder sista delen.

Nu var cyklingen äntligen över. Klev av cykeln utan att ramla före den vita linjen. Man måste ha klivit av cykeln före den vita linjen, på min första triathlon tävling 2012, Hallsta triathlon råkade jag kliva av cykeln efter den vita linjen då fick jag backa bakom linjen innan jag kunde gå över den igen
:-).

Det var en ganska lång sträcka att gå/springa med cykeln tog mellan två till tre minuter. Tog av mig skorna efter ett tag då det var jobbigt att gå med dom men aj vad det brände på fötterna av värmen från marken. När jag närmade mig växlingsområdet kom en funktionär och tog hand om min cykel. Fick min löppåse av en funktionär och sen fick jag värsta lyxhjälpen i tältet av en annan härlig funktionär, hon plockade upp det jag ville ha med mig och la i mina cykelgrejer. Vilken service. Efter ett snabbt toastopp var det dags för insmorning. Denna gång fick det bli en ordentlig insmorning då jag redan lyckats bränna mig på armar och ben. Jag var helt vit nästan när jag på stela ben sprang ut på löpbanan.

Tänk vilken idiot man är som under cyklingen längtar tills man äntligen får ge sig ut på löpningen. Då känns ju målet nära. Men sen så tänker man efter och inser att det är en hel mara kvar och massa timmar innan man når målet. Först gick det bra att springa och jag var glad över att inte ha ont någonstans i benen eller hälsenan, med Kalmar i minnet där hälsenan klagade efter fem kilometer.
Men efter ett tag så började magen göra ont och jag kände mig kissnödig hela tiden. Fast det var falskt alarm. Kändes som urinvägsinfektion. Så det blev till att gå en hel del redan tidigt. Det var väldigt hett 31 grader, det och den tunna luften gjorde att jag bara kunde ytandas. Som grädde på moset mådde jag även illa. Härligt med Ironman löpning :-). Det skulle bli en lång färd mot mål men det kändes som om jag inte brydde mig, enda målet blev att ta sig i mål. Tiden egal.

Det var många som mådde dåligt och sjukvårdspersonalen hade fullt upp tyvärr denna varma dag :-(.

Kollad efter Jerry och längtade tills jag skulle få säga hej till honom, och efter 14 kilometrar så kom Jerry springandes. Kul att se att det gick bra för honom.

Forsatte med att springa och gå omvartannat och efterhand så avtog magontet men illamåendet höll i till slutet. Pratade med medtävlande som också gick. Lyckades få med mig en man och springa lite, peppade honom och det brukar ge mig energi tillbaka. Även i detta fall, benen vaknade till och jag kunde springa i anständig fart ett tag. Nu var det inte lika varmt längre och det gjorde det också lättare att springa.  Träffade Jerry igen och nu var det ombytta roller, Jerry gick och jag sprang.

Men det höll tyvärr inte länge innan jag blev mer illamående, så jag fick varva gång med löpning igen. Jag som hade börjat hoppas på en godtagbar tid på maran. Fick säga åt mig på skarpen att dricka och äta vid vätskestationerna som låg tätt. Jag drack lite vatten och ibland cola. Åt några chips eller saltakringlor. Ibland även apelsin.

Publiken var återigen helt fantastisk, skrek och hejade som värsta galningar. Det gick inte att se trött ut utan jag fyrade av ett leende till alla och då hejade de ännu mer.

På slutet av min mara hade det mörknat och ibland var det riktigt mörkt, så mörkt att jag bara såg konturerna av publiken ( och hörde dom såklart ).
Några funktionärer delade ut självlysande pinnar som man kunde böja och sätte ihop och ha runt halsen eller huvudet. Det var magiskt att se hur guppande ljus i olika färger rörde sig i mörkret.
När det var 1 ½ km kvar till mål så kvicknade jag till och ökade farten till publikens jubel, de gillade när man sprang trots att man såg trött ut. Så härligt att närma sig målet. Sprang ifatt en kvinna och fick behärska mig för att inte lägga på en spurt alldeles för tidigt för att ta mig om henne, höll tillbaka ett litet tag. Sen när jag såg upploppet så ökade jag och sprang om henne.

 La in en rejäl spurt när jag kom upp på målrakan, publiken var här helt vild, det var bara att hålla ut ena handen för alla ville göra high-five. De vrålade så högt så jag hade nästan svårt att höra när Mr Ironman Mike Riley ropade: Pernilla Otto you are an IRONMAN!!!
Jag gjorde det, min sämsta maratid 05:53:30 blev det. Men det gör inget för jag är en Iron(Wo)man igen!!

Simning 1:23:27
T1: 09:15
Cykel. 07:00:18
T2: 11:02
Löpning: 05:53:30
14:37:32

Jerry var ca 1 ½ timme före mig i mål och var med rätta mycket nöjd med sin förta Ironman och var redan sugen på nästa.

Ironman Boulder racerapport del 2

Kom upp ur vattnet bra och genast var en funktionär framme för att kolla att allt var okej. Började dra av mig våtdräkten medans jag gick upp mot växlingsområdet.

Framför området där cykelpåsarna låg stod det massor av funktionärer som hjälpte till med att dra av våtdräkterna.  Så det var bara att slänga sig på marken så var våtdräkten avdragen.  Hämtade min påse som jag hittade direkt och sprang till ombytestältet. I påsen så låg prylarna pedagogiskt ordnade så att jag inte skulle missa att ta med mig något. Det funkade perfekt. Efter att ha bytt om tog jag min brödbit och tog några tuggor på den medans jag sprang till en mindre fräsch bajamaja. Efter toabesöket blev jag insmord med solskydd av insmorningspatrullen. Tyvärr missades några ställen...

Efter det var det dags att springa till cykeln,  hittade den också på en gång. Blev förvånad över hur många cyklar verkade stå kvar, jag är ju van vid att det är ganska glest med cyklar när jag har simmat klart. . Fick där en bekräftelse på att simningen gått riktigt bra.

Kom iväg på cykeln bra och iväg var jag. Så skönt att vara iväg på cykel delen. Bad en stilla bön om att förskonas från punktering och andra mekaniska problem. 

Solen sken och det var varmt, så skönt att slippa frysa. Dock hade jag ont i magen men det är ju inget ovanligt. Det höll i sig i två timmar. 

Började cyklingen lugnt och sansat. Det var helt omöjligt att hålla sju meters avstånd till framför varande cykel vilket reglerna säger. Det var trångt. Efter ca en halv mil hör jag ett glatt "hej Pernilla" det var Jerry som kom cyklande. Jag blev glad men mycket förvånad då jag trodde att han var en bra bit före mig. Det visade sig att han mått illa under hela simningen och kräkts flera gånger medans han simmade. Det är sport det!! Han hade trots det simmat på en väldigt bra tid, fyra minuter snabbare än mig men varit i växlingsområdet lite längre än mig. Vi hade sällskap en liten bit innan Jerry cyklade om mig.

Första vätskestationen låg vid cykelbanans enda vändpunkt, vändpunkten hade de dels lagt till för att få ihop de 18 milen och dels för att få spridning i fältet. Men oj så fel det slog, då det var nedförsbacke hela vägen mot vändpunkten så var det följaktligen uppförsbacke tillbaks. Fältet som innan hade börjat glesna  blev nu tätt igen då uppförsbacken var lång och seg. Tog en banan vid vätskestationen och lyckades få i mig halva. Sen följde jag tävlingen igenom ( på cykeldelen) min matplan, en stor tugga  bar i halvtimmen och en       salttablett i timmen.  Fyllde på med banan/bonk brakers bar och vätska vid vätskestationerna. Det var en fröjd att få cykla på relativt bilfria vägar på den Amerikanska landsbygden.  Fält och berg susade förbi. Rancher med vackra hästar som betade i godan ro. Ibland var det svårt att ligga i tempåbågen då jag ville sitta upprätt  och titta på allt det vackra.    

Och vilken publik, hade väntat mig många ensamma timmar på vägarna men på många ställen stod det publik med skyltar och skrek halvt hysteriskt. Vilket häftigt publikstöd,  det gick inte för sig att se trött ut då. Volontärerna var också fantastiskt stöttande och såg ut att trivas på sina poster.

Solen stod allt högre på himlen och det blev allt varmare. I de långa och jobbiga backarna där tempot sjönk kände jag hur solen brände på mina armar.
 Efter vändpunkten hade jag ökat tempot och jag låg på ett snitt på ca 26,5 km/h. Många många duktiga cyklister cyklade om mig och jag förstod än en gång hur bra min simning gått. Men jag cyklade också om många och en hel del hade fina    dyra  cyklar och papegoj hjälmar. De såg super proffsiga ut men ibland hjälper inte dyr utrustning. Vid 10 mil kändes det som det värsta var gjort och man kunde börja räkna ner. Snacka om att lura sig själv, det var ju hela åtta mil kvar.

Fram till de sista tre milen gick det toppen bra men sen så var det många långa slakmotor,  det gick uppför men det syntes inte så mycket och jag förstod inte varför det kändes som att cykla i motvind när det i det närmsta var vindstilla. Rent mentalt började jag också tröttna.

Efter en lååång nedförsbacke gjordes en tvär vänster sväng där man tappade all fart och direkt efter kom en mycket brant backe som snudd på tog knäcken på mig. Men som tur var stod där publik med bjällror och jag fantiserade att jag var med i Tour de France bergsetapp och  vips hade jag cyklat om en kvinna och var på väg in mot Boulder! De sista kilometrarna tog jag i ordentligt för att komma så nära sju timmar som möjligt. Jag lyckades 07:00:18 blev min cykeltid. Ca 30 minuter snabbare än jag trodde. Jerry cyklade snabbt och var 38 minuter snabbare.

Sista dagen i Boulder :-(.

Sista dagen i Boulder tog vi bilen och körde mot Mount Evans. Ett berg som det går att köra bil upp till 4287 m höjd, vilket passade två trötta Ironmen bra. Vi kom iväg sent och var lite oroliga, eller snarare jag, att vi skulle få dåligt väder. Det blir rätt så ofta åskväder på eftermiddagarna här i bergen. Det regnade lite när vi körde upp och sikten var ibland dålig då molnen la sig över vägen. Vägarna var smala och snirkliga med branta stup. Lite läskigt måste jag erkänna men det gick bra att köra om man krypkörde. Väl uppe så var det kallt, nollgradigt och blåste så vi var inte där så länge. Vi blev båda lite påverkade av höjden.  Vi hade höjd rekord båda två, synd bara att vi inte tog oss upp för egen maskin. 

När vi kom ner helskinnade till den närmsta orten Idaho Springs, en söt gammal guld rusch stad (by), åt vi middag innan vi åkte tillbaks till Boulder. 

Jag har sen unga år inte haft mycket till övers för USA och har i tonåren stått utanför USAs ambassad och demonstrerat. Trodde väl aldrig att jag skulle skriva detta: här i Boulder skulle jag kunna bo,  flyg hit min familj, vänner och Källtorpssjön, så stannar jag lätt. Kommer sakna Boulder och här ser ni några av skälen:

Boulder sjuder av  friluftsliv

Idaho Springs