Kom upp ur vattnet bra och genast var en funktionär framme för att kolla att allt var okej. Började dra av mig våtdräkten medans jag gick upp mot växlingsområdet.
Framför området där cykelpåsarna låg stod det massor av funktionärer som hjälpte till med att dra av våtdräkterna. Så det var bara att slänga sig på marken så var våtdräkten avdragen. Hämtade min påse som jag hittade direkt och sprang till ombytestältet. I påsen så låg prylarna pedagogiskt ordnade så att jag inte skulle missa att ta med mig något. Det funkade perfekt. Efter att ha bytt om tog jag min brödbit och tog några tuggor på den medans jag sprang till en mindre fräsch bajamaja. Efter toabesöket blev jag insmord med solskydd av insmorningspatrullen. Tyvärr missades några ställen...
Efter det var det dags att springa till cykeln, hittade den också på en gång. Blev förvånad över hur många cyklar verkade stå kvar, jag är ju van vid att det är ganska glest med cyklar när jag har simmat klart. . Fick där en bekräftelse på att simningen gått riktigt bra.
Kom iväg på cykeln bra och iväg var jag. Så skönt att vara iväg på cykel delen. Bad en stilla bön om att förskonas från punktering och andra mekaniska problem.
Solen sken och det var varmt, så skönt att slippa frysa. Dock hade jag ont i magen men det är ju inget ovanligt. Det höll i sig i två timmar.
Började cyklingen lugnt och sansat. Det var helt omöjligt att hålla sju meters avstånd till framför varande cykel vilket reglerna säger. Det var trångt. Efter ca en halv mil hör jag ett glatt "hej Pernilla" det var Jerry som kom cyklande. Jag blev glad men mycket förvånad då jag trodde att han var en bra bit före mig. Det visade sig att han mått illa under hela simningen och kräkts flera gånger medans han simmade. Det är sport det!! Han hade trots det simmat på en väldigt bra tid, fyra minuter snabbare än mig men varit i växlingsområdet lite längre än mig. Vi hade sällskap en liten bit innan Jerry cyklade om mig.
Första vätskestationen låg vid cykelbanans enda vändpunkt, vändpunkten hade de dels lagt till för att få ihop de 18 milen och dels för att få spridning i fältet. Men oj så fel det slog, då det var nedförsbacke hela vägen mot vändpunkten så var det följaktligen uppförsbacke tillbaks. Fältet som innan hade börjat glesna blev nu tätt igen då uppförsbacken var lång och seg. Tog en banan vid vätskestationen och lyckades få i mig halva. Sen följde jag tävlingen igenom ( på cykeldelen) min matplan, en stor tugga bar i halvtimmen och en salttablett i timmen. Fyllde på med banan/bonk brakers bar och vätska vid vätskestationerna. Det var en fröjd att få cykla på relativt bilfria vägar på den Amerikanska landsbygden. Fält och berg susade förbi. Rancher med vackra hästar som betade i godan ro. Ibland var det svårt att ligga i tempåbågen då jag ville sitta upprätt och titta på allt det vackra.
Och vilken publik, hade väntat mig många ensamma timmar på vägarna men på många ställen stod det publik med skyltar och skrek halvt hysteriskt. Vilket häftigt publikstöd, det gick inte för sig att se trött ut då. Volontärerna var också fantastiskt stöttande och såg ut att trivas på sina poster.
Solen stod allt högre på himlen och det blev allt varmare. I de långa och jobbiga backarna där tempot sjönk kände jag hur solen brände på mina armar.
Efter vändpunkten hade jag ökat tempot och jag låg på ett snitt på ca 26,5 km/h. Många många duktiga cyklister cyklade om mig och jag förstod än en gång hur bra min simning gått. Men jag cyklade också om många och en hel del hade fina dyra cyklar och papegoj hjälmar. De såg super proffsiga ut men ibland hjälper inte dyr utrustning. Vid 10 mil kändes det som det värsta var gjort och man kunde börja räkna ner. Snacka om att lura sig själv, det var ju hela åtta mil kvar.
Fram till de sista tre milen gick det toppen bra men sen så var det många långa slakmotor, det gick uppför men det syntes inte så mycket och jag förstod inte varför det kändes som att cykla i motvind när det i det närmsta var vindstilla. Rent mentalt började jag också tröttna.
Efter en lååång nedförsbacke gjordes en tvär vänster sväng där man tappade all fart och direkt efter kom en mycket brant backe som snudd på tog knäcken på mig. Men som tur var stod där publik med bjällror och jag fantiserade att jag var med i Tour de France bergsetapp och vips hade jag cyklat om en kvinna och var på väg in mot Boulder! De sista kilometrarna tog jag i ordentligt för att komma så nära sju timmar som möjligt. Jag lyckades 07:00:18 blev min cykeltid. Ca 30 minuter snabbare än jag trodde. Jerry cyklade snabbt och var 38 minuter snabbare.
Första vätskestationen låg vid cykelbanans enda vändpunkt, vändpunkten hade de dels lagt till för att få ihop de 18 milen och dels för att få spridning i fältet. Men oj så fel det slog, då det var nedförsbacke hela vägen mot vändpunkten så var det följaktligen uppförsbacke tillbaks. Fältet som innan hade börjat glesna blev nu tätt igen då uppförsbacken var lång och seg. Tog en banan vid vätskestationen och lyckades få i mig halva. Sen följde jag tävlingen igenom ( på cykeldelen) min matplan, en stor tugga bar i halvtimmen och en salttablett i timmen. Fyllde på med banan/bonk brakers bar och vätska vid vätskestationerna. Det var en fröjd att få cykla på relativt bilfria vägar på den Amerikanska landsbygden. Fält och berg susade förbi. Rancher med vackra hästar som betade i godan ro. Ibland var det svårt att ligga i tempåbågen då jag ville sitta upprätt och titta på allt det vackra.
Och vilken publik, hade väntat mig många ensamma timmar på vägarna men på många ställen stod det publik med skyltar och skrek halvt hysteriskt. Vilket häftigt publikstöd, det gick inte för sig att se trött ut då. Volontärerna var också fantastiskt stöttande och såg ut att trivas på sina poster.
Solen stod allt högre på himlen och det blev allt varmare. I de långa och jobbiga backarna där tempot sjönk kände jag hur solen brände på mina armar.
Efter vändpunkten hade jag ökat tempot och jag låg på ett snitt på ca 26,5 km/h. Många många duktiga cyklister cyklade om mig och jag förstod än en gång hur bra min simning gått. Men jag cyklade också om många och en hel del hade fina dyra cyklar och papegoj hjälmar. De såg super proffsiga ut men ibland hjälper inte dyr utrustning. Vid 10 mil kändes det som det värsta var gjort och man kunde börja räkna ner. Snacka om att lura sig själv, det var ju hela åtta mil kvar.
Fram till de sista tre milen gick det toppen bra men sen så var det många långa slakmotor, det gick uppför men det syntes inte så mycket och jag förstod inte varför det kändes som att cykla i motvind när det i det närmsta var vindstilla. Rent mentalt började jag också tröttna.
Efter en lååång nedförsbacke gjordes en tvär vänster sväng där man tappade all fart och direkt efter kom en mycket brant backe som snudd på tog knäcken på mig. Men som tur var stod där publik med bjällror och jag fantiserade att jag var med i Tour de France bergsetapp och vips hade jag cyklat om en kvinna och var på väg in mot Boulder! De sista kilometrarna tog jag i ordentligt för att komma så nära sju timmar som möjligt. Jag lyckades 07:00:18 blev min cykeltid. Ca 30 minuter snabbare än jag trodde. Jerry cyklade snabbt och var 38 minuter snabbare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar