Snörvel och host.

Ekar tyst här. Jag har åkt på en rejäl förkylning, det är bara att vänta ut den. Tur att nästa lopp först är i mitten av september.
 Imorgon åker jag och min ena dotter till London. Med följer löparskorna.

Långpass med bad.

När jag kom hem från jobbet vid 13:30 tiden ville jag helst dricka kaffe och äta en bulle. Men sa åt mig på skarpen att byta om till löparkläderna. Vet ju hur kul det är när jag väl har tagit mig ut.
Hade helst simmat i Källtorpssjön men jag ska ju inte simma nu. Hoppas hoppas att jag hinner simma några gånger till när axeln är bra innan det blir för kallt i vattnet.

Började rundan med att springa en vända på vårt gärde i mina Merrell barfota skor. Jag köpte dom i höstas men har mest använt dom på jobbet. Fötterna måste vänja sig långsamt vid dom och det är lite problematiskt. Sprang 1,5 km i dom och det är tungt man får inget gratis i dom. Hem sen och bytte skor till mina Kinavara och de kändes plötsligt som platåskor. Det är verkligen lättare att springa i vanliga löparskor, det känns som om man får en knuff framåt i dom så att säga. Men tror att det är nyttigt att springa kortare rundor i barfotaskorna.

Gav mig sen iväg på en få ser vart jag hamnar runda. Sprang iväg mot Hammarbyhöjden på mycket trötta ben, det var tredje dagen i rad jag sprang. Beslöt mig för att det fick bli en ultraträning, inbillar mig att det är bra och nyttigt att öva på att springa med trötta ben inför ultralopp. Black River Run 50 miles närmar sig och det är där mitt träningsfokus ska ligga nu. Det som är bra med ultraträning är att jag har bestämt mig för att jag då får gå i uppförsbackarna.

Sprang via Hammarbybacken ned till Hammarby Sjöstads kajer, vidare till Årstaviken där det fanns många sköna uppförsbackar att gå i. Funderade på att vända hemåt när jag kom till Liljeholmen men fortsatte mot sjön Trekanten som jag sprang ett varv runt.
Hade med mig handflaskan som jag fått av min vän Daniel, i facket på flaskan låg en bar som jag åt lite utav innan jag började springa tillbaka igen. Längtade tillbaks till Årstaviken igen där det väntade lite gång i uppförsbackarna...
När jag kom tillbaks till Sjöstaden så var jag badsugen. Sprang till en brygga vid Sickla sjö och tog av mig tröja och skor innan jag kastade ( okej då, gick försiktigt i via badstege) mig i vattnet. Det var ljuvligt. Så vackert och så skönt, 22 grader varmt. Åh vad jag vill att sommaren ska fortsätta ett par månader till...
Blev nästan lite religiös på kuppen. Så simsugen men simmade endast 100 m bröstsim bara för att.

Imorgon blir det eventuellt en välbehövlig vilodag om jag inte följer med Jerry och kör lite intervaller på förmiddagen innan jag börjar jobba. Eller så kan man ju alltid besöka Eriksdalsbadets ny utrustade gym....

Barnmys och träning.

 

Idag hade jag inget jobb så då passade det bra att kombinera motion med att umgås med döttrar. Så trevligt sätt att umgås på. Spännande det här med att ha vuxna barn. Jag började med att jogga iväg till SÖS där yngsta dottern skulle på kontroll med sin diabetes. Kändes så där att hälsa på läkaren alldeles svettig, men han verkade inte ta illa upp. Efter läkarbesöket så promenerade dotter H och jag till Skanstull där vi mötte upp äldsta dottern, O. Tillsammans sprang vi sen mot Tanto, Hannah sprang ett tag sen gick hon och O och jag fortsatte att springa. Vi vände i Tanto och sprang tillbaks mot Eriksdalsbadet. Trevlig pratrunda. Sen tränade vi på utegymmet. Körde lite olika övningar. Båda döttrarna var grymma på nedanstående övning, så jag ville ju inte vara sämre:

 



 Jag har provat den tidigare men brukar tappa taget ganska omgående, tror det beror mer på rädsla för att göra illa mig än svaghet. Efter tre försök nådde jag nästan hela vägen. Det var inte särskilt graciöst men jag klarade det.

Sen körde jag lite jämfota hopp upp på en stubbe. Dotter H har fotograferat. Magen fick sig en omgång, liksom rygg, och armar.

Efter gymmandet promenerade vi till Hornstull och köpte lunch. Vi åt den sen på en bänk i Tanto. Efter det promenad tillbaks till Eriksdalsbadet där vi sa hejdå och jag joggade hem med en mage som var fylld med en god wrap. Skumpeliskump.

Snabb dusch hemma sen cyklade jag till Farsta för ett besök hos en kiropraktor. Nu ska jag få ordning på min krånglande axel. Tydligen ligger problemet i hals/nackmusklerna. Det blev lite knak och brak. Mitt bäcken var som vanligt lite snett så det vred hon också till. Nytt besök på måndag och beordrad att inte simma på ett litet tag....

Nu har jag lyxproblem, slutar 13:00 imorgon. Cykla på Ekerö eller springa det är den stora frågan.

Skogs och backmys.

Idag var det åter dags för lite jobb, så bra att få jobba lite det gillar plånboken. Började inte förrän kl 15:00 så då hade jag massa tid för mys i skogen och även tid till en långfrukost. Snörde på mig mina Inov X-talon. Glömde skriva detta i racerapporten från Ångaloppet: Sofie som jag körde Ångaloppet med hade kommit på en toppen idè som vi provade på loppet. X-talons snören går ofta upp trots dubbelknut. Nu tog vi såna där klämmor som man har på b.la brödpåsar, tunn ståltråd med plast på, och snodde runt dubbelknuten. Helt perfekt, knutarna satt perfekt hela loppet, trots vatten, snår, grenar och lera.

 

Började med att springa min vanliga runda i skogen. Plötsligt rasslade det till bland träden och ett  sött rådjur med små horn kom ut och tittade på mig innan den gick vidare. 

 

Om man tittar riktigt, riktigt noga till höger lite upp på bilden så kan något brunt skönjas-rådjuret som blev blyg när kameran kom fram.

 

Det var som vanligt väldigt fint i skogen och jag njöt i fulla drag, brydde mig inte om farten utan tuffade bara på.

                                       

Fina Söderbysjön. Inte första bilden från den här utsiktspunkten men det får ni tåla.

 Det blev en timmes mestadels skogslöpning, några sträckor med motionsspår för att ta mig till Hammarbybacken. Körde fyra vändor uppför backen under liften, gick uppför och sprang ner längs grusvägen vid sidan av backen. Riktigt bra träning. 535 höjdmeter avverkade.
Min plan i höst är att besöka Hammarbybacken en gång i veckan, skogen en gång, ett intervallpass och ett långpass i veckan.

                          Glad höjdmeter jägare.

Hemma igen åt jag lunch, duschade och satte mig på Scotten och cyklade till jobbet. Kom dit och kände mig lite matt, blev lite mastigt med cykling efter backpasset.
Imorgon är en ny spännande dag och jag misstänker att lite löpning väntar om jag inte har blivit förkyld känns som om det är en förkylning som ligger och lurar.

Cykling på Ekerö

Första cykelturen på Ekerö i år. Jag skulle jobba i Ålsten nära Alvik och slutade redan 14:00 så det passade bra med en cykeltur ut mot Ekerö. Tog Scotten då Skywalker fortfarande är nedpackad och sen vill jag inte ha honom parkerad utanför jobbet även om det är väldigt säkert där. Tror Scott uppskattar lite egentid med mig. Cyklade via FRA rundan ut mot Ekerö i en hemsk motvind. Sen fick jag medvind ett tag och en hel del sidovind. Jag cyklade ut mot Svartsjöanstalten och vände där. På vägen hem blev det riktigt tufft. När jag stannade på Färentuna bron för att ta kort fick jag haka fast cykelstyret mellan räcket för annars blåste Scott omkull. Men när jag nådde Ekerövägen fick jag någon form av medvind. FRA rundan fick sig ett besök på vägen tillbaka också. Efter Brommaplan sjönk farten då det var väldans mycket cyklister ute. Det är verkligen en motionsbom nu, löpare och cyklister överallt.

 

Kom hem vrålhungrig och glömde helt bort att jag hade tänkt ta ett LITET brickpass med mina barfotaskor.

Ångaloppet.

 

I fredags  blev det bestämt att jag skulle hoppa in som ersättare i Ångaloppet. Jag skulle tävla med Sofie vars man och lagpartner Fredrik var skadad. Lite risky kanske så här en vecka efter Ironman tävlingen. Men jag känner mig pigg och skadefri. Sofie har haft problem med sin höft vilket inte märktes i terrängen där hon lätt och smidigt flög fram. Jag jobbade på för att hinna med och fick emellanåt ropa vänta på mig :-). Simningen blev tuff för mig då jag inte hade någon dolme. Det var första gången jag simmade utan våtdräkt med skor. Benen sjönk och armarna fick jobba hårt. Som tur var så var det korta simningar. Den första och längsta var 250m den andra 230m de övriga var korta. Vissa så korta som 20-50m. Det var 23 simsträckor i varmt vatten. Hala klippor och ibland var det så brant att man fick dra sig upp med rep.

 

Vi startade absolut sist vilket var dumt då det blev till att gå där vi hade velat springa. Men bara att gilla läget. Tävlingen började med sju kilometer löpning. Det var så härligt att springa i skogen. Trots att simningen gick långsam för mig så simmade vi om lag, för att inte tala om löpningen där vi plockade en efter en. Häftig känsla, tillslut var det bara herrlag och något mixlag framför oss.

 

500m före mål så dyker det upp två tjejer framför oss jag säger: oj vad jobbigt då måste vi ju förbi dom. Sofie peppade och inför de sista 200m passerade vi dom och de svarade inte på utmaningen utan vi kunde ostört springa in i mål, förvånade över att vi hade varit i gång i 3.30 tim. Vart hade tiden tagit vägen, tiden går fort när man har kul. Vackra skärgårdsomgivningar, försökte se mig omkring när det gick, man fick se upp så att man inte snubblade på någon rot eller sten.

 

Vi slutade på plats 20 av 46 lag. Stolta som tuppar var vi. Nu ska jag nog vila lite.....

 



Det var 20km löpning ungefär och två kilometer simning. 708 höjdmeter betade vi av.

Hoppsan!

Plötsligt så var jag anmäld till Ångaloppet. Har tyckt att det låg för nära förra helgens Ironman men då jag känner mig hyfsad återhämtad och skadefri och min kompis make/lagkamrat var skadad så blir det så ändå att jag är med. Ska bli så himla kul men lite neröst.
Väskan är packad och nu är det en god natts sömn som stundar hoppas jag. Förra natten var värdelös. Kunde inte somna förrän 02:00 och sov sen ryckigt, måste vara den berömda jetlaggen.

Idag har jag jobbat, skönt jobb vid Stora Sköndals handikappbad. Inte alls synd om mig inte :-).

Ironman Boulder sista delen.

Nu var cyklingen äntligen över. Klev av cykeln utan att ramla före den vita linjen. Man måste ha klivit av cykeln före den vita linjen, på min första triathlon tävling 2012, Hallsta triathlon råkade jag kliva av cykeln efter den vita linjen då fick jag backa bakom linjen innan jag kunde gå över den igen
:-).

Det var en ganska lång sträcka att gå/springa med cykeln tog mellan två till tre minuter. Tog av mig skorna efter ett tag då det var jobbigt att gå med dom men aj vad det brände på fötterna av värmen från marken. När jag närmade mig växlingsområdet kom en funktionär och tog hand om min cykel. Fick min löppåse av en funktionär och sen fick jag värsta lyxhjälpen i tältet av en annan härlig funktionär, hon plockade upp det jag ville ha med mig och la i mina cykelgrejer. Vilken service. Efter ett snabbt toastopp var det dags för insmorning. Denna gång fick det bli en ordentlig insmorning då jag redan lyckats bränna mig på armar och ben. Jag var helt vit nästan när jag på stela ben sprang ut på löpbanan.

Tänk vilken idiot man är som under cyklingen längtar tills man äntligen får ge sig ut på löpningen. Då känns ju målet nära. Men sen så tänker man efter och inser att det är en hel mara kvar och massa timmar innan man når målet. Först gick det bra att springa och jag var glad över att inte ha ont någonstans i benen eller hälsenan, med Kalmar i minnet där hälsenan klagade efter fem kilometer.
Men efter ett tag så började magen göra ont och jag kände mig kissnödig hela tiden. Fast det var falskt alarm. Kändes som urinvägsinfektion. Så det blev till att gå en hel del redan tidigt. Det var väldigt hett 31 grader, det och den tunna luften gjorde att jag bara kunde ytandas. Som grädde på moset mådde jag även illa. Härligt med Ironman löpning :-). Det skulle bli en lång färd mot mål men det kändes som om jag inte brydde mig, enda målet blev att ta sig i mål. Tiden egal.

Det var många som mådde dåligt och sjukvårdspersonalen hade fullt upp tyvärr denna varma dag :-(.

Kollad efter Jerry och längtade tills jag skulle få säga hej till honom, och efter 14 kilometrar så kom Jerry springandes. Kul att se att det gick bra för honom.

Forsatte med att springa och gå omvartannat och efterhand så avtog magontet men illamåendet höll i till slutet. Pratade med medtävlande som också gick. Lyckades få med mig en man och springa lite, peppade honom och det brukar ge mig energi tillbaka. Även i detta fall, benen vaknade till och jag kunde springa i anständig fart ett tag. Nu var det inte lika varmt längre och det gjorde det också lättare att springa.  Träffade Jerry igen och nu var det ombytta roller, Jerry gick och jag sprang.

Men det höll tyvärr inte länge innan jag blev mer illamående, så jag fick varva gång med löpning igen. Jag som hade börjat hoppas på en godtagbar tid på maran. Fick säga åt mig på skarpen att dricka och äta vid vätskestationerna som låg tätt. Jag drack lite vatten och ibland cola. Åt några chips eller saltakringlor. Ibland även apelsin.

Publiken var återigen helt fantastisk, skrek och hejade som värsta galningar. Det gick inte att se trött ut utan jag fyrade av ett leende till alla och då hejade de ännu mer.

På slutet av min mara hade det mörknat och ibland var det riktigt mörkt, så mörkt att jag bara såg konturerna av publiken ( och hörde dom såklart ).
Några funktionärer delade ut självlysande pinnar som man kunde böja och sätte ihop och ha runt halsen eller huvudet. Det var magiskt att se hur guppande ljus i olika färger rörde sig i mörkret.
När det var 1 ½ km kvar till mål så kvicknade jag till och ökade farten till publikens jubel, de gillade när man sprang trots att man såg trött ut. Så härligt att närma sig målet. Sprang ifatt en kvinna och fick behärska mig för att inte lägga på en spurt alldeles för tidigt för att ta mig om henne, höll tillbaka ett litet tag. Sen när jag såg upploppet så ökade jag och sprang om henne.

 La in en rejäl spurt när jag kom upp på målrakan, publiken var här helt vild, det var bara att hålla ut ena handen för alla ville göra high-five. De vrålade så högt så jag hade nästan svårt att höra när Mr Ironman Mike Riley ropade: Pernilla Otto you are an IRONMAN!!!
Jag gjorde det, min sämsta maratid 05:53:30 blev det. Men det gör inget för jag är en Iron(Wo)man igen!!

Simning 1:23:27
T1: 09:15
Cykel. 07:00:18
T2: 11:02
Löpning: 05:53:30
14:37:32

Jerry var ca 1 ½ timme före mig i mål och var med rätta mycket nöjd med sin förta Ironman och var redan sugen på nästa.

Ironman Boulder racerapport del 2

Kom upp ur vattnet bra och genast var en funktionär framme för att kolla att allt var okej. Började dra av mig våtdräkten medans jag gick upp mot växlingsområdet.

Framför området där cykelpåsarna låg stod det massor av funktionärer som hjälpte till med att dra av våtdräkterna.  Så det var bara att slänga sig på marken så var våtdräkten avdragen.  Hämtade min påse som jag hittade direkt och sprang till ombytestältet. I påsen så låg prylarna pedagogiskt ordnade så att jag inte skulle missa att ta med mig något. Det funkade perfekt. Efter att ha bytt om tog jag min brödbit och tog några tuggor på den medans jag sprang till en mindre fräsch bajamaja. Efter toabesöket blev jag insmord med solskydd av insmorningspatrullen. Tyvärr missades några ställen...

Efter det var det dags att springa till cykeln,  hittade den också på en gång. Blev förvånad över hur många cyklar verkade stå kvar, jag är ju van vid att det är ganska glest med cyklar när jag har simmat klart. . Fick där en bekräftelse på att simningen gått riktigt bra.

Kom iväg på cykeln bra och iväg var jag. Så skönt att vara iväg på cykel delen. Bad en stilla bön om att förskonas från punktering och andra mekaniska problem. 

Solen sken och det var varmt, så skönt att slippa frysa. Dock hade jag ont i magen men det är ju inget ovanligt. Det höll i sig i två timmar. 

Började cyklingen lugnt och sansat. Det var helt omöjligt att hålla sju meters avstånd till framför varande cykel vilket reglerna säger. Det var trångt. Efter ca en halv mil hör jag ett glatt "hej Pernilla" det var Jerry som kom cyklande. Jag blev glad men mycket förvånad då jag trodde att han var en bra bit före mig. Det visade sig att han mått illa under hela simningen och kräkts flera gånger medans han simmade. Det är sport det!! Han hade trots det simmat på en väldigt bra tid, fyra minuter snabbare än mig men varit i växlingsområdet lite längre än mig. Vi hade sällskap en liten bit innan Jerry cyklade om mig.

Första vätskestationen låg vid cykelbanans enda vändpunkt, vändpunkten hade de dels lagt till för att få ihop de 18 milen och dels för att få spridning i fältet. Men oj så fel det slog, då det var nedförsbacke hela vägen mot vändpunkten så var det följaktligen uppförsbacke tillbaks. Fältet som innan hade börjat glesna  blev nu tätt igen då uppförsbacken var lång och seg. Tog en banan vid vätskestationen och lyckades få i mig halva. Sen följde jag tävlingen igenom ( på cykeldelen) min matplan, en stor tugga  bar i halvtimmen och en       salttablett i timmen.  Fyllde på med banan/bonk brakers bar och vätska vid vätskestationerna. Det var en fröjd att få cykla på relativt bilfria vägar på den Amerikanska landsbygden.  Fält och berg susade förbi. Rancher med vackra hästar som betade i godan ro. Ibland var det svårt att ligga i tempåbågen då jag ville sitta upprätt  och titta på allt det vackra.    

Och vilken publik, hade väntat mig många ensamma timmar på vägarna men på många ställen stod det publik med skyltar och skrek halvt hysteriskt. Vilket häftigt publikstöd,  det gick inte för sig att se trött ut då. Volontärerna var också fantastiskt stöttande och såg ut att trivas på sina poster.

Solen stod allt högre på himlen och det blev allt varmare. I de långa och jobbiga backarna där tempot sjönk kände jag hur solen brände på mina armar.
 Efter vändpunkten hade jag ökat tempot och jag låg på ett snitt på ca 26,5 km/h. Många många duktiga cyklister cyklade om mig och jag förstod än en gång hur bra min simning gått. Men jag cyklade också om många och en hel del hade fina    dyra  cyklar och papegoj hjälmar. De såg super proffsiga ut men ibland hjälper inte dyr utrustning. Vid 10 mil kändes det som det värsta var gjort och man kunde börja räkna ner. Snacka om att lura sig själv, det var ju hela åtta mil kvar.

Fram till de sista tre milen gick det toppen bra men sen så var det många långa slakmotor,  det gick uppför men det syntes inte så mycket och jag förstod inte varför det kändes som att cykla i motvind när det i det närmsta var vindstilla. Rent mentalt började jag också tröttna.

Efter en lååång nedförsbacke gjordes en tvär vänster sväng där man tappade all fart och direkt efter kom en mycket brant backe som snudd på tog knäcken på mig. Men som tur var stod där publik med bjällror och jag fantiserade att jag var med i Tour de France bergsetapp och  vips hade jag cyklat om en kvinna och var på väg in mot Boulder! De sista kilometrarna tog jag i ordentligt för att komma så nära sju timmar som möjligt. Jag lyckades 07:00:18 blev min cykeltid. Ca 30 minuter snabbare än jag trodde. Jerry cyklade snabbt och var 38 minuter snabbare.

Sista dagen i Boulder :-(.

Sista dagen i Boulder tog vi bilen och körde mot Mount Evans. Ett berg som det går att köra bil upp till 4287 m höjd, vilket passade två trötta Ironmen bra. Vi kom iväg sent och var lite oroliga, eller snarare jag, att vi skulle få dåligt väder. Det blir rätt så ofta åskväder på eftermiddagarna här i bergen. Det regnade lite när vi körde upp och sikten var ibland dålig då molnen la sig över vägen. Vägarna var smala och snirkliga med branta stup. Lite läskigt måste jag erkänna men det gick bra att köra om man krypkörde. Väl uppe så var det kallt, nollgradigt och blåste så vi var inte där så länge. Vi blev båda lite påverkade av höjden.  Vi hade höjd rekord båda två, synd bara att vi inte tog oss upp för egen maskin. 

När vi kom ner helskinnade till den närmsta orten Idaho Springs, en söt gammal guld rusch stad (by), åt vi middag innan vi åkte tillbaks till Boulder. 

Jag har sen unga år inte haft mycket till övers för USA och har i tonåren stått utanför USAs ambassad och demonstrerat. Trodde väl aldrig att jag skulle skriva detta: här i Boulder skulle jag kunna bo,  flyg hit min familj, vänner och Källtorpssjön, så stannar jag lätt. Kommer sakna Boulder och här ser ni några av skälen:

Boulder sjuder av  friluftsliv

Idaho Springs

Ironman Boulder racerapport del 1

Nu var dagen här, dagen som vi tränat för i ett års tid. Hade jag tränat nog? Skulle axeln hålla? Hur skulle jag klara av höjdskillnaden? Idag skulle jag få svaren. 

Vaknade före väckarklockan ringde 03:00 trött som tusan och ifrågasatte vad jag egentligen höll på med.  Det kan väl aldrig vara riktigt klokt att gå upp mitt i natten för att sen plåga sig i en massa timmar? Tvingade i mig gröt och en halv smörgås drack även lite kaffe. 

Klockan 04:00 lämnade vi planenligt lägenheten och promenerade in mot centrum och Boulder high school därifrån fick vi, både tävlande och publik, åka skolbuss ut till starten. 

Vår busschaufför hade visst inte så bra koll utan körde fel. Tur att vi var ute i god tid! 

Men fram kom vi och det var alldeles mörkt vid Boulder reservoir där simstarten var. I ett lämmeltåg gick vi mot växlingsområdet.  Magisk känsla.

 Vi blev märkta med våra startnummer på överarmar och ålder på vaden.

Hade först svårt att hitta cykeln i mörkret.  Nu hade vi lite att fixa. Vätskan skulle fyllas på i cykelflaskorna, gels och bars läggas i ramväskan. 

Lufttrycket i däcken kontrolleras,  hade tur och fick låna en bra pump.

Efter det gick jag till området där våra påsar med cykelgrejer låg.  Nu var det en vacker soluppgång och jag tog mig tid att fotografera. 

Simuppgången i soluppgång

Cykelfix i mörkret

Alla förberedelser fungerade perfekt.  Till och med magen skötte sig.  Tog två Imodium en mer än på maran. Dagen skulle ju bli lång...
När det var ca en halv timme till start drog vi på  våra våtdräkter. Tog en gel och gick till startgruppen vi valt. Det var rullande start och man skulle välja den tid som man trodde det skulle ta att simma de 3860 metrarna.  Vi valde gruppen 1:16-1:30. Jag var lite tveksam om det var en för snabb grupp men ville hellre bli översimmad än bli stoppad av en massa bröstsimmare vilket var fallet i Kalmar. Med facit i hand sen så valde jag rätt :-).
Väntan blev ganska lång men stämningen var hög och det var skönt att Jerry och jag hade sällskap av varann.

 Så var det dags för proffsen att starta men först skulle en kvinna sjunga Amerikanska nationalsången.  Då blev jag enormt kissnödig och nöden har ingen lag, hedrade nationalsången på mitt speciella sätt. Startskottet gick och proffsen var iväg och efter ytterligare en tids väntan var det vår tur att långsamt gå ner mot vattnet.  Det pirrade i magen. Efter att vi gått igenom start portalen, då startade vår tidtagning,  så tog det ytterligare 1,5-2 min innan vi kunde kliva ned i det ljumma vattnet.  Vi önskade varandra lycka till och simmade iväg.

Vilken skillnad mot Kalmar där det stundtals var som att simma i en tvättmaskin.  Här var det ingen trängsel, fick bara någon enstaka spark. Jag kunde simma på i min egen takt. Hittade snabbt en skön fart som jag trodde mig kunna hålla ända in i mål. Kopplade på autopiloten och hade en behaglig simning. Inte den bästa navigeringen vilket kanske var lite dåligt med tanke på att det var lätt navigera.  En en varvs bana med stora bojar. Hade till och från lite drafting hjälp av simmare framför eller bredvid mig.  Efter ca halva simningen så kändes det som om jag var på väg mot simuppgången.  Lite tidigt kanske men tror att jag ökade farten lite. Simmade tätt intill en simmare sista 300 m och vi var nära att kroka i våra armar men det gick bra. Tog i de sista 100m och klev glad ur vattnet medveten om att jag hade simmat riktigt fort. Hur bra det gick fick jag först veta sent på kvällen. Krossade min Kalmar tid med ca 15 minuter! !! 

1:23:27 blev min tid och den effektiva sim tiden kanske var runt 1:22:00 då tidtagningen som sagt startade innan vi kom ned till vattnet. 

Forts. följer. ..

Boulder Ironman

 Vi är nu båda nöjda och trötta Ironmen. En härlig och slitig dag där simningen gick överraskande fort, cyklingen mycket bra den med men löpningen gick det sämre med... Sämsta mara tiden ever!
Race rapport kommer snart.
Resultat:

http://www.ironman.com/triathlon/coverage/athlete-tracker.aspx?race=boulder&y=2014#axzz39CXX6pnjVi

Boulder dag 10

Dan före racet blev en härlig slappar dag i ett soligt Boulder.  Fast före slappandet hade vi lite att göra. Vi skulle checka in cyklar och cykelpåsen vid starten vid Boulder reservoir. Så vi packade in cyklar och påsar i bilen och åkte ut mot starten. 

                         

 Vi var inte ensamma om att vilja checka in cyklarna vid öppnings dags. Men kön rörde sig framåt och sen gick allt smidigt.

 Här simmar vi 3,8 km imorgon. En varvs bana, vilket känns skönt.

 Efter man har bytt om till cykelkläderna så går man till det gröna tältet och blir insmord med solskydd.

Här kommer cykelpåsen ligga gäller att snabbt hitta sin påse.

                 Här springer vi upp från simningen. 

                                 Ombytes tälten.

                     Kan man tanka cykeln tro????

 Här hänger Skywalker och väntar på att få cykla iväg med mig.

 Här ligger alla påsar med löpar sakerna, vid Boulder high school, som vi lämnade in efter cykeln.

 Här kommer alla cyklar att hänga under löpningen.

Oj oj vad många fina och snuskigt dyra cyklar somliga har. Denna är nog min favorit.  

 Här går vi, om allt går som det ska, i mål imorgon kväll.
Kl 03 : 00 ringer väckarklockan imorgon och då lär nervositeten infinna sig

Boulder dag 9

Idag tog vi en välförtjänt sovmorgon. Efter frukosten tog vi en kort vandring uppför närmaste berget. Vi hade båda det tungt och flåsade. Märkligt.  Kanske kroppen är på pausad nu då vi vilar oss i form inför söndag. Vi satte oss på en parkbänk och njöt av denna utsikt:

 Efter det så gick vi ner till Boulder Creek och badade vaderna i det iskalla vattnet.

 Boulder är en stad där människorna rör på sig och Boulder stad underlättar bland annat genom att man kan ta med cykeln på bussen. Det kallar jag service.

 Målområdet håller på att byggas upp. Här går vi trötta och lyckliga i mål på söndag.
På eftermiddagen gick vi till en Mexicansk restaurang och åt tacos. Istället för pastaparty så har Ironman organisationen gett varje deltagare en biljett på 25 dollar som går att använda på ett antal utvalda restauranger.  Perfekt och väldigt generöst. Vi använde våra checkar och fick oss en mkt god måltid, de hade nog den godaste Guacamolen jag någonsin ätit. Till det bjöds det på hemlagade nachos.  Mums!!!

 På kvällen var det en öppnings ceremoni vid Ironman Village.

 Mr " you are an Ironman " Mike Riley var på plats, liksom några som vunnit VM Ironman  flera gånger. Synd att man är så okunnig och inte kände igen dom. De äldsta deltagarna är mellan 70-73 år. Imponerande.

 Ett band som heter Ironband spelade triathlet låtar, bra gung och kul text.

 Tillställningen var väldigt Amerikansk men kul och det pirrar ännu mer i magen nu. Hos mig har den sedvanliga hypokondrin slagit till.

Om någon vill följa oss på söndag så startar vi 14:30 svensk tid. Ni kan följa oss via denna länk: http://www.ironman.com/triathlon/coverage/live.aspx#axzz39CXX6pnj

Mitt startnummer är 1176.