Karlstad sex-timmars

Så var det dags för mitt första tidslopp. Åkte med Peter och Kristina till Karlstad för att jogga runt en friidrottsbana som mätte ca 197 m.
Springa runt, runt, runt i sex timmar hur kul kan det vara? Jo jätte kul nästan hela tiden.
Jag var helt utan tävlingsnerver men såg fram emot att få springa. Innan jag var sjuk i december hade jag som ett mål att slå mitt resultat på sex timmar på löpband som är 53 km något. Men la det åt sidan då hela december blev träningsfritt. Såg loppet som ett långpass och skulle bara ha kul men närde en liten förhoppning att springa 50 km. Benen kändes pigga innan start, oroväckande pigga. Sa åt mig strängt att lägga band på mig och jogga lugnt.

 Startskottet gick och 60 glada löpare satte iväg. Och jag öppnade i ett vad jag trodde för snabbt tempo. Det kändes dock bra så varför inte prova det enda som kan hända är att det skiter sig och att det sen går väääldigt långsamt. Tyvärr hade jag magknip till och från hela loppet, det blev två toabesök som snodde flera minuter. Men förutom magen så gick det bra. Huvudet var med mig, liksom mina ben som trummade på. Höll mig löpande hela tiden förutom vid vätskekontrollen.
Efter drygt två timmar tror jag satte jag på mig hörlurar och lyssnade på musik. Det var skönt att gå in i sin egen bubbla. Jag hade väldigt lite kontakt med andra löpare. De flesta sprang ganska inneslutna i sig själva.
Jag var orolig att mitt tempo skulle total falera, jag låg länge i 6:22 tempo men efterhand så gick det saktare men kraschen kom aldrig även om tempot sjönk.
Blev intervjuad av P4 Värmland när jag drack lite vatten, kul.

 

Länk till radioinslaget. Jag intervjuas ca 4.12 min in i inslaget

 Drack vatten och Coca-cola mumsade lite chips och några godisar under loppet. Åt ganska lite för att vara mig men drack nog mer än jag brukar.
När jag nådde marathon distansen visste jag att jag skulle klara 50 km. Skön känsla. Sen när jag insåg att jag skulle klara det med marginal så började tanken på att det kanske skulle gå att nå 53 km. Så sista halvtimman blev en kamp mot klockan. Så skönt att jag kunde koppla på lite djävlar anamma och kämpa hårt för att nå mitt mål. När slutsignalen kom och jag satte mig på stället trodde jag att jag klarat 53 km men det saknades 60 meter visade det sig. Men vad gör det? Jag var så glad så jag grät en skvätt. Glad för att jag utmanade mig själv att nå ett mål, glad att jag pressade mig hårt på slutet.
Kristina och Peter nådde också sina mål så vi var alla glada efteråt.
En härlig helg då allt var prefekt förutom att jag saknade Jerry!