Karlstad sex-timmars

Så var det dags för mitt första tidslopp. Åkte med Peter och Kristina till Karlstad för att jogga runt en friidrottsbana som mätte ca 197 m.
Springa runt, runt, runt i sex timmar hur kul kan det vara? Jo jätte kul nästan hela tiden.
Jag var helt utan tävlingsnerver men såg fram emot att få springa. Innan jag var sjuk i december hade jag som ett mål att slå mitt resultat på sex timmar på löpband som är 53 km något. Men la det åt sidan då hela december blev träningsfritt. Såg loppet som ett långpass och skulle bara ha kul men närde en liten förhoppning att springa 50 km. Benen kändes pigga innan start, oroväckande pigga. Sa åt mig strängt att lägga band på mig och jogga lugnt.

 Startskottet gick och 60 glada löpare satte iväg. Och jag öppnade i ett vad jag trodde för snabbt tempo. Det kändes dock bra så varför inte prova det enda som kan hända är att det skiter sig och att det sen går väääldigt långsamt. Tyvärr hade jag magknip till och från hela loppet, det blev två toabesök som snodde flera minuter. Men förutom magen så gick det bra. Huvudet var med mig, liksom mina ben som trummade på. Höll mig löpande hela tiden förutom vid vätskekontrollen.
Efter drygt två timmar tror jag satte jag på mig hörlurar och lyssnade på musik. Det var skönt att gå in i sin egen bubbla. Jag hade väldigt lite kontakt med andra löpare. De flesta sprang ganska inneslutna i sig själva.
Jag var orolig att mitt tempo skulle total falera, jag låg länge i 6:22 tempo men efterhand så gick det saktare men kraschen kom aldrig även om tempot sjönk.
Blev intervjuad av P4 Värmland när jag drack lite vatten, kul.

 

Länk till radioinslaget. Jag intervjuas ca 4.12 min in i inslaget

 Drack vatten och Coca-cola mumsade lite chips och några godisar under loppet. Åt ganska lite för att vara mig men drack nog mer än jag brukar.
När jag nådde marathon distansen visste jag att jag skulle klara 50 km. Skön känsla. Sen när jag insåg att jag skulle klara det med marginal så började tanken på att det kanske skulle gå att nå 53 km. Så sista halvtimman blev en kamp mot klockan. Så skönt att jag kunde koppla på lite djävlar anamma och kämpa hårt för att nå mitt mål. När slutsignalen kom och jag satte mig på stället trodde jag att jag klarat 53 km men det saknades 60 meter visade det sig. Men vad gör det? Jag var så glad så jag grät en skvätt. Glad för att jag utmanade mig själv att nå ett mål, glad att jag pressade mig hårt på slutet.
Kristina och Peter nådde också sina mål så vi var alla glada efteråt.
En härlig helg då allt var prefekt förutom att jag saknade Jerry!

ÖNSKAN OM STARKA BEN

Jag har som mål att till april ha starkare lårmuskler än jag hade förra året. Varför då tro?
 Jo när jag sprang TEC 100 miles förra året tog låren slut alldeles för tidigt och jag fick gå massor av timmar. Min teori är att jag behöver ha starkare lår, dels för styrkan och dels för stryktåligheten. De behöver lära sig tåla smärta.
 Här kan ni läsa min racerapport från TEC 100 2016, blev lite tårögd när jag läste den igen nu:
http://jogg.se/Traning/Pass.aspx?id=11861762

 Pigg och förväntansfull före start TEC 100 miles 2016. Ovetande om smärtan som väntade :-).

Så min taktik med att härda låren är tung styrketräning. Få repetitioner med tunga vikter. Tunga för mig flugvikter för någon annan :-).
Sen så springer jag dagen efter den tunga benträningen för jag inbillar mig att det är bra att öva benen på att springa trots trötthet och träningsvärk.

Jag behöver också fler mil i benen än förra året och där har det i och med en hel månads, december, träningsbortfall pga sjukdom börjat illa. Men det är bara att göra det bästa utav det.
Det nya året har börjat bra löpmässigt, bra med löptid, bra styrka och många höjdmeter. Detta mycket tack vare få jobbuppdrag, inget ont som inte har något gott med sig.

När det förhoppningsvis blir mer jobb blir utmaningen att hinna springa så mycket som behövs.

              Gynekologmaskinen (adduktormaskinen) är den som genererar mest träningsvärk

Dagens första träningspass blev 30 min stakning med utsikt.

Livskvalitet!

Ibland är livet bara så där extra härligt.
Med lite trötta ben efter långpasset igår begav jag mig mot min älskade Hammarbybacke med stavarna i högsta hugg för att samla lite höjdmeter.
 I backen sken solen och det var full fart där. Jag älskar backen när jag får ha den för mig själv men även som idag när den är fylld av glada skidåkare, glada barn och uppmuntrande föräldrar.
Sån härlig energi.
Gick sex vändor uppför Hammarby alpin banan och sprang ned längs barnbacken. Funkade bra, fick fjäll känsla när jag sprang i snörök från snökanonerna. Sen sa jag strängt till mig själv att jogga hemåt.

Denna vecka har jag skrapat ihop 1580 höjdmeter på fem löp pass.

Efter några timmars vila bar det av till gymmet med sambon. Trevlig avslutning på helgen, träningsmässigt sett.

För på kvällen var jag och min äldsta dotter på Stadsteatern och såg Romeo och Julia.

2017 utmaningar

Det stora målet för i år är återigen TEC 100 miles. Denna gång med ett klart och tydligt mål, att slå förra årets tid. Har som mål att komma i mål på 26 timmar. Så nu tränas det benstyrka för fullt och springs såklart.
 Sen ska jag även springa Swiss alpin för andra gången och även nu ska jag slå min senaste tid där. Målet är att springa under 12 timmar.
Så nu räknas det höjdmeter för fullt, ska träna i Hammarbybacken två gånger i veckan och sen letar jag upp backar på mina löparrundor. Jag dokumenterar inte löpta kilometrar längre utan höjdmeter och tid ute i spåret.

Det ska bli spännande att se om jag når mitt mål. Det gäller att jobba med det mentala också det mentala har en mycket stor del i hur man klarar av ett ultramarathon lopp.

Har idag ansökt om att bli medlem i teamet Asics Front runners. Så nu håller vi tummarna att jag blir antagen!

                                                          Benstyrka med hjälp av släde

                             Hammarbybacks träning med barnbarnet som extra träningseffekt

Bild från när jag sprang Swiss alpin sist, det ser ut som om jag ler men i själva verket grimaserar jag pga smärta i hälsenan.