Black River Run 50 miles

Äntligen så var det dags att få springa lite längre, vad är en mara mot en ultra? Vi anmälde oss i våras till BRR i Västerås och nu var det dags att få umgås med sina löpardojjor och sig själv i många timmar. Det fanns lite olika distanser att välja på, den längsta var 100 miles, 160km. Vi valde dock 50 miles. Min dröm om att springa 100 miles får nog vänta tills jag tar en paus från Ironman deltagandet. Svårt att hinna träna för båda.

Vi hade bokat hotell inne i centrala Västerås där även vår kompis Daniel skulle bo. Vi anlände på fredag kvällen mycket senare än förväntat då det var bilkö efter Enköping pga en bilolycka. Så det blev en snabb middag med trevligt sällskap av Daniel innan det var dags att krypa ned i hotellsängen för att tanka lite sömn.

Efter att vi ätit en rejäl frukost, härligt med hotellfrukostar, så åkte vi mot tävlingsområdet. Nu började det pirra i magen lite. Kul att träffa löpar bekantskaper som jag senast träffade på TEC. Det är en härlig vänlig och glad stämning på dessa ultralopp. Vi hämtade våra nummerlappar och fixade iordning dom. Sen ställde vi iordning våra respektive påsar där vi förvarade extra kläder, pannlampa och proviant.

Klockan 10:00 gick startskottet, Daniel for iväg i bra fart medans Jerry och jag tog det lugnare. Vi sprang i en liten grupp ledd av ultraveteranerna Carina och Jan-Erik. De skulle springa 100 miles!
Det var en trevlig bansträckning, det var fem varv som skulle springas varje varv var 16km långt.
De första kilometrarna gick mestadels i skogen med ganska så teknisk terräng. Det var så härligt att springa där, fick skutt i benen. Sen var det lite grusvägar, en mysig stig/promenadväg längs Svartån och sen en lite tråkigare bit på asfalt för att sen springa på mysiga promenadvägar längs Svartån in mot stan, de sista två kilometrarna var rejält kuperade. Planen var, i varje fall min, att gå i alla uppförsbackar och när jag var trött så var det riktigt skönt när detta parti kom och man fick gå :-).

Första varvet gick bra och vi kom pigga in mot varvningen, där passade vi på att förse oss från proviantbordet som arrangören hade riggat upp med chips, godis, kakor, saltgurka, ostsmörgåsar m.m

När vi sen sprang vidare så sa Jerry att han ville springa lite fortare så vi sa hejdå, jag hade ju fått njuta av hans sällskap ett varv, inte så ofta vi springer en tävling ihop. Jag tuffade på i mitt lugna tempo. Efter ett tag när banan tar till höger in i skogen ser jag en grupp löpare på fyra till fem personer som har sprungit för långt. Jag ropar på dom att dom springer fel, de vände tacksamma om. ( Och jag plockade några placeringar där). Jag undrade om Jerry också hade sprungit fel och att han inte hörde mig. Misstanken blev starkare när jag kom ut ur skogen där det var god sikt och där borde jag ha skymtat Jerry men det gjorde jag inte. Tyvärr var det inget jag kunde göra åt utan jag joggade vidare. Blev ifatt sprungen av en trevlig kille som jag sen sprang med några kilometer och då gick det undan. Lätt att hänga på någon annans tempo när man pratar och har trevligt. Efter första drickakontrollen släppte jag honom och försökte sänka farten då jag trodde att jag få sota för det senare. Men det var svårt och sprang fortfarande för fort någon kilometer till. Efter ett tag kollade jag bakåt för sikten var god, det var öppna fält, där såg jag Jerry springa med Carina och Jan-Erik. Bra att han var på banan igen.

Vid varvningen försåg jag mig med lite chips och godis, killen som stod där fyllde min vattenflaska och sa åt mig att dricka lite mera då han tyckte att jag druckit alldeles för lite. Skönt att någon har koll på en.

Fortfarande pigg påbörjade jag tredje varvet och nu var det ju snart bara hälften av sträckan kvar. Njöt av den fina skogen och fick sällskap av en kille som också hade kört två Ironman tävlingar, kul att byta erfarenheter. Plötsligt så hörde jag ett glatt hej bakom mig det var Jerry som hade ökat farten och var nu ifatt och förbi mig. Skönt att hans felspringning inte hade gjort honom nedslagen.
Tredje varvet gick också bra, fick sällskap lite till och från av trevliga löpare. Sprang också mycket själv, det var en skön mix.

Vid nästa varvning åt jag ostsmörgåsar som smakade himelskt efter allt sött jag petat i mig.

En bit in på fjärde och näst sista varvet började jag känna av vänster knä, särskilt i skogen kändes knät lite instabilt. Men det var bara att bita ihop och springa vidare. Nu var det ju "bara" tre mil kvar
 :-). Efter halva varvet kommer jag ikapp en kille som ser helt slut ut. Vi springer ihop en lite bit men efter ett tag måste han sakta ned.

Nu kommer jag in till varvningsområdet för sista gången, nu var jag hungrig och jag proppade i mig ostsmörgåsar. Plockade med mig pannlampan då det skulle hinna bli mörkt innan jag gick i mål.
Sprang vidare med en ostsmörgås i handen. Knät protesterade men var hanterbart. I skogen så kommer killen jag träffade innan som var så trött i kapp mig, nu med nya krafter. Det var tur för mig som nu hade en liten svacka. Behövde sällskap ett tag. Vi sprang nog 11 km ihop, han var tröttare än vad jag var och jag peppade honom så gott jag kunde. Att peppa någon brukar ge mig ny energi och så var fallet även nu. Benet gjorde ont och allra mest ont i nedförsbackar.
När vi kom till den tråkiga asfaltsbiten ökade jag farten, killen hade svårt att hänga på, jag ville få den trista delen avklarad. Vi sa hejdå till varandra efter ett tag och jag pinnade på vidare medans han valde att gå en bit. Det började nu att skymma och när jag hade sprang längs ån och var på väg att börja tilltala en livboj insåg jag att det var dags att sätta på pannlampan :-).
Tre kilometer före mål springer jag förbi två killar som går, "du ser pigg ut" sa de "nä jag har bara hemlängtan" sa jag. Insåg dessutom att jag hade en bra tid på gång. Skulle inte ta mig runt på 10 timmar men kanske kanske jag kunde ta mig i mål på 10:15. Så de sista två kilometrarn, sprang jag delar av backarna, och öste på nedför så gott jag kunde med mitt onda knä. Spurtade sen i full fart, jag i ultrafart :-) mot målet och kommer i mål på tiden 10:14. Slog min tid i TEC med en timme och fjorton minuter.

I mål mötte mig två glada killar: Jerry och Daniel båda mycket nöjda med sina lopp. Jerry sprang på fina 9:10 med väldigt få långpass i benen, imponernade. Daniel sprang raketfort och kom på en imponerande sjätte plats.

Detta blev en lång racerapport men så var loppet långt också.

Nöjda och glada satt vi vid en öppen eld vid sidan av banan och åt grillad korv som arrangören bjöd på. Mysfaktorn var hög.

En härlig helg i Västerås helt enkelt. Hade inte orkat springa 100 miles men någon gång så...

Rudan night trail

Vilo vecka innan Black river run 50 miles då passar det bra att vara funktionär på en löpartävling.
Jag och Jerry åkte ut till Rudan i Haninge där vår klubb IKJ Haninge skulle arrangera vår egen löptävling Rudan night trail. Löpning med pannlampa längs en 6km lång reflexbana i skogen. Terräng med tuff kupering. Vi skulle vara funktionärer. Det hade blivit en del återbud så plötsligt stod jag där med nummerlapp på bröstet, lånad sportbh, sprillans nya skor på fötterna. Fick låna en värsting pannlampa av ett lampföretag, Mila, som var där och gjorde reklam. Jag var lite orolig att jag skulle sabba helgens ultra, tänk om jag skulle kliva snett. Lovade mig själv att ta det lugnt. Vi var ganska få damer ca 20.
  


När startskottet gick av sprang en grupp i väg fort och jag tuffade på i mitt tempo vilket visade sig vara ett bra tempo för jag hamnade emellan den snabba klungan och de som sprang långsammare. Kände mig lätt i kroppen och jag njöt av tystnaden och mörkret i skogen. Skuttade fram. Pannlampan var grym. Men vad hjälper det när jag tar in på fel reflexbana efter ett tag. Sabbade allt där. Plötsligt fanns det inga reflexer och jag sprang fram och tillbaks och förstod ingenting. Arg som ett bi beslöt jag mig för att jag lika gärna kunde bryta tävlingen. Så jag började jogga tillbaka mot starten. Jag som låg så bra till... Men plötsligt tittar jag till höger och där lyser skogen av reflexer i min starka pannlampas sken. Tar in på stigen och funderar om jag nu genar eller om jag kom in rätt. Efter ett tag dyker 2km skylten upp och jag inser att jag är rätt. Nu vaknar tävlingsinstinkten i mig (den lilla jag har), herregud ska jag hamna sist, jag som låg så bra till? Nä nu ska här springas, jaga, jaga och det gick efter ca 4km ser jag en löpare som står i skogen och letar reflexer. Hon blev glad när jag kom med min starka lampa och lös upp skogen. Skuttade förbi henne och fortsatte i full fart, jaga, jaga. Kommer ifatt ytterligare en löpare. När jag har ca 500 meter kvar ser jag ett ljus framför mig, ännu en löpare, henne ska jag ifatt. Jag lyckas med det och springer på för full fart. Innan man kommer till upploppet springer man nedför en brant grusbacke, ser en löpare som har sprungit ned. Nu himlars ska det springas vill plocka en placering till, hade helt glömt mitt löfte till mig själv om att ta det lugnt. Springer på så fort jag vågar nedför backen, lite orolig att jag ska trilla. Kommer närmare och närmare löparen framför mig. Vi är nu på upploppet, som är på en gräsmatta. Jag tar i allt jag har men tyvärr avslöjar pannlampans sken mig, löparen ökar farten och hon kommer i mål före mig med någon meters marginal. Välkomnas i mål av bästa speakerns Olles glada röst, och klubbkompisar som delade ut medaljer.

 Ilskan är nästan, men bara nästan borta. Undrar vilken tid jag hade haft om jag sprungit rätt. Det svaret kommer jag inte få, hade ju en härlig kväll i skogen och jag kom ju inte sist. Det är ju inte så illa det heller.Sen kan ju inte banläggarna rå för att en virrpanna med noll orienteringssinne är utsläppt i skogen.. Tack för en kul och härlig kväll i Rudan skogen.

Känna sig som proffs!

Igår var jag farthållare på Stockholm halvmarathon. Premiär för mig som farthållare.

En rolig grej hände när jag skulle anmäla mig till ansvarige för farthållarna i tältet där vi skulle hålla till. När jag kommer fram till henne står jag tyst och väntar på att hon ska bli klar med det hon höll på med. Hon lyfter blicken och kollar på mig och säger: "proffsens tält är där" och pekar åt ett tält åt höger, jag ser då troligtvis lite förvirrad ut för hon säger nu: " the pros tent are there"! Då säger jag "men jag är farthållare i den LÅNGSAMMASTE gruppen". Så kul. Fick i varje fall känna mig som proffs en kort stund. Inte illa att som 45-åring få höra att man ser ut som ett proffs, hon måste haft dålig syn :-).

Hur gick farthållandet då? Jo bra, fast jag och min kollega sprang alldeles för fort de första 5km då jag fick för mig att vi genast måste plocka in minutrarna vi tappade i starten och sen i trängseln den första kilometern. Som tur var verkade löparna inte allt för sura på oss. Vi förklarade varför och då förstod dom. Men sen efter Tanto så insåg vi att vi var tvugna att sakta ned och det gjorde vi tydligen alldeles för bra för uppe vid Slussen så såg vi att vi låg en minut efter tidsschemat. Så vi fick springa på lite den sista kilometern. Men slutresultatet blev bra:

 

 

I helgen har jag även försökt att snygga till i vårt extra rum där vi har förvarat våra cyklar. Så nu har jag fått plats med min massagebänk och det blir en hel del masserande i veckan. Ska bli jätte kul.