Knappt hade vi hunnit landa hemma igen efter hemkomsten från Fuerteventura innan det bar av mot Boston. Min sambo hade lyckats kvala in till det anrika marathonloppet och jag var med för att heja.
Hela staden andades löpning och det kryllade av löpare på stadens gator. Även vårt hotell var fullt med löpare.
Foajen på hotellet.
Vi var anmälda till pasta partyt kvällen innan loppet och denna kö mötte oss, det syns inte på bilden hur lång kön är. Vi blev lite matta när vi såg kön och funderade på att inte gå men vi ställde oss efter ett tag i kön och efter ca 45 minuter hade vi varsin tallrik med pastasallad i handen. Som tur var så var vi inte vrål hungriga när vi kom dit.
Pastaparty kö
Det var en rigorös bevakning i Boston och det formligen kryllade av poliser dagarna före loppet och så klart även under loppet.
Så här såg det ut längs målområdet två dagar före loppet.
Dessa helikoptrar åkte i formation (det var ett par helikoptrar till men dom missade jag) från starten in till målet.
På loppdagen så åt vi en tidig frukost kl 04:15 och vid 06:15 gick Jerry till den när belägna parken för att kliva på en buss som skjutsade löparna ut mot starten i en förort Hopkinton. Jag passade då på att köra ett pass på hotellets gym. Efter ytterligare en frukost gav jag mig iväg för att heja på Jerry. Det var trångt längs banan och med jämna mellanrum så hade polisen kontroller där man fick visa upp eventuella väskor innan man kunde gå vidare. Stämningen var god med glada poliser och åskådare. Boston hade gått man ur huse för att visa att Boston är enade och inte låter sig slås ned av bomber. Normalt så brukar 500 000 åskådare kanta banan men i år så var det 1 MILJON. Det var en speciell stämning och folk skrek sig hesa när de manade fram löparna och jag tyckte nästan synd om de löpare som var så trötta så att de gick för publiken lät dom inte gå utan hejade som galningar så att löparna knappt hade något val än att springa :-).
Jag promenerade bort från målet där det var alldeles för trångt, de fick tydligen stänga av efter ett tag då det inte fick plats mer publik.
Jag hittade en bra plats vid 40km placeringen, där stod jag länge. Jag såg både dam och herr eliten löpa förbi. Jag blev alldeles yr i huvudet av att kolla in alla löparna då jag absolut inte ville missa när Jerry sprang förbi. Som tur var såg vi varandra. Jerry såg oförskämt pigg ut, han sprang ett toppen lopp trots att hans träning har blivit sönderhackad pga förkylningar.
Det var kul att uppleva ett marathon från åskådarplats. Fast lite springsugen blev jag allt ska erkännas.
Poliserna som körde före ledaren
Dam vinnaren sprang snabbt och lätt