Ironman Boulder sista delen.

Nu var cyklingen äntligen över. Klev av cykeln utan att ramla före den vita linjen. Man måste ha klivit av cykeln före den vita linjen, på min första triathlon tävling 2012, Hallsta triathlon råkade jag kliva av cykeln efter den vita linjen då fick jag backa bakom linjen innan jag kunde gå över den igen
:-).

Det var en ganska lång sträcka att gå/springa med cykeln tog mellan två till tre minuter. Tog av mig skorna efter ett tag då det var jobbigt att gå med dom men aj vad det brände på fötterna av värmen från marken. När jag närmade mig växlingsområdet kom en funktionär och tog hand om min cykel. Fick min löppåse av en funktionär och sen fick jag värsta lyxhjälpen i tältet av en annan härlig funktionär, hon plockade upp det jag ville ha med mig och la i mina cykelgrejer. Vilken service. Efter ett snabbt toastopp var det dags för insmorning. Denna gång fick det bli en ordentlig insmorning då jag redan lyckats bränna mig på armar och ben. Jag var helt vit nästan när jag på stela ben sprang ut på löpbanan.

Tänk vilken idiot man är som under cyklingen längtar tills man äntligen får ge sig ut på löpningen. Då känns ju målet nära. Men sen så tänker man efter och inser att det är en hel mara kvar och massa timmar innan man når målet. Först gick det bra att springa och jag var glad över att inte ha ont någonstans i benen eller hälsenan, med Kalmar i minnet där hälsenan klagade efter fem kilometer.
Men efter ett tag så började magen göra ont och jag kände mig kissnödig hela tiden. Fast det var falskt alarm. Kändes som urinvägsinfektion. Så det blev till att gå en hel del redan tidigt. Det var väldigt hett 31 grader, det och den tunna luften gjorde att jag bara kunde ytandas. Som grädde på moset mådde jag även illa. Härligt med Ironman löpning :-). Det skulle bli en lång färd mot mål men det kändes som om jag inte brydde mig, enda målet blev att ta sig i mål. Tiden egal.

Det var många som mådde dåligt och sjukvårdspersonalen hade fullt upp tyvärr denna varma dag :-(.

Kollad efter Jerry och längtade tills jag skulle få säga hej till honom, och efter 14 kilometrar så kom Jerry springandes. Kul att se att det gick bra för honom.

Forsatte med att springa och gå omvartannat och efterhand så avtog magontet men illamåendet höll i till slutet. Pratade med medtävlande som också gick. Lyckades få med mig en man och springa lite, peppade honom och det brukar ge mig energi tillbaka. Även i detta fall, benen vaknade till och jag kunde springa i anständig fart ett tag. Nu var det inte lika varmt längre och det gjorde det också lättare att springa.  Träffade Jerry igen och nu var det ombytta roller, Jerry gick och jag sprang.

Men det höll tyvärr inte länge innan jag blev mer illamående, så jag fick varva gång med löpning igen. Jag som hade börjat hoppas på en godtagbar tid på maran. Fick säga åt mig på skarpen att dricka och äta vid vätskestationerna som låg tätt. Jag drack lite vatten och ibland cola. Åt några chips eller saltakringlor. Ibland även apelsin.

Publiken var återigen helt fantastisk, skrek och hejade som värsta galningar. Det gick inte att se trött ut utan jag fyrade av ett leende till alla och då hejade de ännu mer.

På slutet av min mara hade det mörknat och ibland var det riktigt mörkt, så mörkt att jag bara såg konturerna av publiken ( och hörde dom såklart ).
Några funktionärer delade ut självlysande pinnar som man kunde böja och sätte ihop och ha runt halsen eller huvudet. Det var magiskt att se hur guppande ljus i olika färger rörde sig i mörkret.
När det var 1 ½ km kvar till mål så kvicknade jag till och ökade farten till publikens jubel, de gillade när man sprang trots att man såg trött ut. Så härligt att närma sig målet. Sprang ifatt en kvinna och fick behärska mig för att inte lägga på en spurt alldeles för tidigt för att ta mig om henne, höll tillbaka ett litet tag. Sen när jag såg upploppet så ökade jag och sprang om henne.

 La in en rejäl spurt när jag kom upp på målrakan, publiken var här helt vild, det var bara att hålla ut ena handen för alla ville göra high-five. De vrålade så högt så jag hade nästan svårt att höra när Mr Ironman Mike Riley ropade: Pernilla Otto you are an IRONMAN!!!
Jag gjorde det, min sämsta maratid 05:53:30 blev det. Men det gör inget för jag är en Iron(Wo)man igen!!

Simning 1:23:27
T1: 09:15
Cykel. 07:00:18
T2: 11:02
Löpning: 05:53:30
14:37:32

Jerry var ca 1 ½ timme före mig i mål och var med rätta mycket nöjd med sin förta Ironman och var redan sugen på nästa.