Min plan tidigare i år var att springa Sthlm marathon lugnt och sansat och ha pigga ben till Sthlm Swimrun som går av stapeln två veckor efter maran. Så har det varit de sista åren, jag har inte gått för fullt på maran av olika anledningar, ofta för att jag har haft andra utmaningar som kommit ganska tätt inpå maran.
Men så plötsligt hände det något med min löpning, jag började springa snabbt. Fick till en kanon tid på Ältasjön runt och mina löprundor gick också allt fortare. Farten som jag tidigare har fått anstränga mig för att hålla var nu min vanliga bekvämlighetsfart.
Löpformen infann sig pga min onda axel som gjorde att jag sprang i stället för simmade.
Tankarna på att få till en bra mara grodde långsamt i mitt huvud. Fart skrämmer mig, särskilt på en mara, det är många timmars lidande. Jag springer ju hellre långt och sakta. Men man ska ju utmana sig själv ibland och man vet ju aldrig om samma form infinner sig igen. Då min sambo också föreslog att jag skulle försöka springa fort på maran och verkade stenhårt tro att jag skulle kunna putsa mitt personbästa på maran så var det inget att tveka om. Här skulle satsas, under fyra timmar skulle jag. Berättade det för alla som orkade lyssna, om jag går ut med det vitt och brett så har jag inget alternativ till att inte försöka. Misslyckas jag så är det en sak.
Min vän Björn föreslog att jag skulle springa med en kille som heter Jimmy som simmar med vår simgrupp. Det var hans första marathon men han hade samma mål som mig. Perfekt att kunna stötta varandra längs banan.
Det visade sig vara en fullträff. Vi bestämde att vi skulle puscha varandra när vi blev trötta men att om någon blev för trött så skulle den andra springa vidare.
Vi startade i ett bra tempo, var tvugna att snitta 5:38 för att klara oss i mål under 4 timmar. Vi låg länge i 5:25 tempo och under det till och med. Efter 30km gick det lite långsammare ett tag men inte mycket.
Vid 25km hade jag en ordentlig dipp, så trött och förstod inte vitsen med att gå i mål under 4 timmar, var det viktigt, är det inte roligare att springa långsamt?
Jimmy stöttade och manade på. La en hand på min rygg i uppförsbackarna vilket hjälpte mycket. Sen efter ett par kilometer blev jag pigg igen och var det resten av loppet. Dippen som brukar komma runt 30km måste ha kommit lite tidigare för sen höll den sig borta.
Jimmy fick det jobbigt uppe på Västerbron andra varvet men han kämpade på. Vid centralen såg han riktigt trött ut och sa åt mig att springa vidare själv. Motvilligt lydde jag. Ökade på farten lite, nu ville jag i mål. Klarade av tråkiga Torsgatan och svängde in på Odengatan, uppför backen för att sen belönas med nerförsbacke. Nu var det bara att ge gärnet de sista kilometrarna. De tre sista kilometrarna var dagens snabbaste för mig. La in en spurt när jag kom in på Stadion och klarade mig in på 3:53:31. Blev riktigt rörd, ett mål hade gått i uppfyllelse och tårarna kom. Jimmy hade klarat att hålla ihop loppet fint och klarade även han sitt mål och kom in på 3:57 någonting. Riktigt bra jobbat.
Jag hade en massa kompisar som hejade utmed banan, några visste jag om andra var en överraskning. De betydde så mycket, fick energi och blev varm i kroppen av lycka.
Tillbaks på Östermalms IP träffade jag Jerry som berättade att han brutit vid halvmara passeringen. Han sprang den väldigt snabbt men vaden ville inte springa mer sen, den hade börjat gnälla ganska omgående. Trist. Men han var vid gott mod och hade försett sig med allehanda gosaker att äta medans han väntade på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar